Så var det över.

Sjön har sansat sig, vågorna har försvunnit och lugnet infunnit sig.

Ännu ett Ryder Cup är avklarat och det är märkligt hur samma känslor infinner sig varenda gång och att man under varje upplaga pendlar mellan hopp och förtvivlan under sista dagens singelspel.

Det enda man vill är att det ska fortsätta och fortsätta och att det ska avgöras i slutbollarna istället för mitt i smeten som det blev den här gången.

Jag var taggad för mer när Mickelson missade den där putten och totalsegern blev klar på det förrädiska 15:e hålet, det gick över lite för hastigt.

Drömmen den här gången hade ju varit om Stenson eller Norén hade fått avgöra på slutet.

Inte för att spelarna i det europeiska laget bryr sig men för oss vid sidan om.

Tänk er ett Ryder Cup i Sverige.

Vilken fest, vilken succé det hade blivit och så mycket pengar det hade genererat till statskassan och företag.

Själva spelet blev lite speciellt den här gången. Le Golf National var uppsatt stentufft med täta, frodiga svajande ruffar och jag måste säga att jag tycker att den var uppsatt helt perfekt.

Alla delar av spelet premierades och för omväxlings skull blev det kanske allra viktigaste precisionen från tee.

USA:s spelare valde generellt lite mer aggressiv attityd och det straffade sig.

Europas lag kändes jämnare konstigt nog och om man ska betygsätta, vilket är svårt då det ofta handlar om motståndet i lika hög grad som det egna spelet, så kändes Thomas Björns stora ankare Rory McIlroy som den kanske svajigaste europeiska spelaren tillsammans med Tyrrell Hatton.

Molinari och Fleetwood var fantastiska men jag var ändå mest överraskad över Garcia och Poulter som har det där lilla extra även om formen är sådär.

Svenskarna gjorde gedigna insatser överlag även om Norén och Garcias foursome på lördagen inte var jättevacker. Stenson har sällan sett mer bekväm ut och hoppas verkligen han rider vidare på den här vågen ett tag nu.

Tre klockrena poäng av tre möjliga är respekt.

Vet inte varför han inte fick chansen i fyrboll men det kan finnas miljoner orsaker som man inte vet om.

Att Norén fick rulla i putten på sista kändes ju inte heller helt galet.

Det amerikanska laget är ju lite mer splittrat, åtminstone känns det så.

Det är lite tragiskt att se Tiger Woods attityd och att han inte klarar av känslomässigt att leva med i hela evenemanget utan på något konstigt vis köra sitt eget race trots att det är en lagtävling. Fyra matcher och noll poäng blev facit och det är ju faktiskt inte säkert att vi får se honom i något mer Ryder Cup.

Jag hade så gärna sett honom lycklig och jublande med andra spelare omkring sig och se honom krama om ett par skrattande medspelare men det kommer väl inte att hända.

Inte heller Phil har haft ett helt smärtfritt förhållande till Ryder Cup och om detta var hans sista framträdande så var det heller inget att skriva böcker om.

Sällan har väl heller ett sportsligare Ryder Cup spelats?

Visst, det var lite spridda burop emellanåt men total sett hyllade både de amerikanska och de europeiska spelarna publiken efteråt. Till och med Patrick Reed tyckte att de skött sig exemplariskt.

De amerikanska spelarna var också extremt sportsliga och trots att förlusten sved i skinnet (Lita på det) så var Justin Thomas, Jordan Spieth och Rickie Fowler inte sena att gratulera och krama om Rory, Fleetwood och Casey direkt efter matchen.

Det är så man vill att Ryder Cup ska vara.

Det är inte liv och död.

Det är bara golf och vackra minnen.