Port d’Alcúdia. Challenge Tour-finalen är ett proffsigt evenemang, där både tävlingen i sig och det praktiska runt omkring håller hög klass. Visst, shuttle-bussarna som tar både spelare och mediapersonal till och från banan går inte varje hel- och halvtimme. Det finns en uns av den stereotypiska siestastämningen över arrangemanget. Men på plats är det inte mycket i inramningen, arbetet runt banan och i faciliteterna som berättar att det här inte är en tävling på absolut högsta nivå.

Men det finns saker på banan som avslöjar vad som sker på Club de Golf Alcanada. Här är tre iakttagelser från tävlingen på plats, som berättar att det som utspelar sig på Mallorca är finalen på en undertour snarare än en av tourerna högre upp i hierarkin.

Bärbagar och hyrvagnar

Joakim Lagergren har gjort ett årtionde på DP World Tour med allt vad det innebär. Och hans framtoning vittnar om en mer framstående karriär än de flest i den här finalen. Han är mer mediatränad, han är uppenbart fokuserad och han är målmedveten ner till minsta steg han tar. Det är fart under fötterna när han tar sig från driving rangen till puttningsgreenen, för han är på väg till nästa uppvärmnings- eller träningsmoment. Men även han har spelat tävlingar under året utan caddie – med en vagn han själv drar runt sin bag på.

Den här tävlingen har Lagergren sin caddie Emil med sig, och det är ingen av spelarna som drar sin bag själv på en hyrvagn från klubben. Men på flera håll är det för en utomstående som att vara på ett klubbmästerskap. Det är mängder med tunna bärbagar på banan, flera av dem är dessutom tydligt väl använda. Det finns en förståelse för det, det är tio kilos skillnad för caddien, och det finns en charm i det. Men det tar också bort lite av finalkänslan på plats.

Kamratstämning mellan spelare och caddie

Underrubriken ovan är inget unikt. Till och med Rory McIlroy får kritik för att han valt sin bästa polare som caddie. Men här på Challenge Tour-finalen finns det exempel på att caddies inte bara är en familjemedlem, partner eller kompis – det är caddies som troligtvis gör sitt första besök på en golftävling.

En av Björn Åkessons spelpartners låg i Alcanadas tjocka bermudarough och beslöt sig för att försöka slå en hook runt ett träd, mot en green som har ett vattenhinder till höger (kanske skulle en erfaren caddie avråda honom från det?). Spelaren fick träff på bollen men inte den skruven han ville ha, och bollen seglade ner i vattenhindret. Det kan ju hända på alla nivåer, men konversationen mellan spelaren och hans caddie efter slaget händer bara på Challenge Tour. För spelaren sa: ”Bollen flög mycket längre än jag trodde”.

Caddien svarade med att fråga varför det hände och den följande minuten bestod i att spelaren förklarade för sin caddie vad en ”flyer” är, och att det är svårt att kontrollera en sådan.

”Jaha!”, svarade caddien. Spelaren: ”Jag kommer att behöva en ny boll.”

”Well, duh”, svarade caddien himlandes med ögonen medan spelaren gick från en tätkänning i finalen till att dala på ledartavlan. I en final där han befinner sig innanför gränsen till kort till DP World Tour.

Intimitet med spelarna

Det är inte så mycket folk på plats som det är under tävlingar på de större tourerna. Negativt på ett sätt, det vittnar om att det finns en brist i intresse. Tillsammans med ovan nämnda punkter finns det under perioder en känsla av att det inte är en riktig tävling. Eller i alla fall inte en tävling som är sista anhalten till golfens verkliga finrum.

Men det finns som tidigare nämnt en charm i det också. För det innebär att man har en frihet att dels gå runt hålen lite hur man vill, och en möjlighet att komma spelarna riktigt nära – och då händer spännande saker.

För det första är det något med ljudet. Om det är bergen runt Alcanada i Alcudia som bildar en arena där akustiken får fritt spelrum, eller om det är en annan tystnad på grund av mindre folk, är något oklart. Men det kan vara just möjligheten att komma riktigt nära som gör att man hör bollträffen och spinnen på bollen efter den, på ett helt annat sätt. Det blir ett överraskningsmoment på ett sätt. En spelare med en familjemedlem som caddie och en bärbag vid sidan om sig slår ett slag där ljudet gör att man nästan ryggar till. Det är intimt och det är häftigt.

Intimiteten får man också med spelarna som personer. Snacket med caddien, snacken med bollen under flykten mot hål och snacket med de tillresta anhöriga är ofiltrerat. Det blir som att se proffsgolf utan filtret som den högsta nivån innebär. Spelarna verkar ta in omgivningen på ett annat sätt – och bjuda in den.

Igen, det finns något dubbelt i det. För när flera miljoner kronor står på spel, och äran som kommer med framskjutna placeringar på de bästa tourerna så finns det ett annat fokus i spelarna. Det blir alltså lite klubbmästerskapsstämning under Challenge Tour-finalen ibland.

Men vill mann se extremt bra golf och komma nära personerna bakom spelet – då finns det ingen tour som Challenge Tour.