SOUTHPORT, MERSEYSIDE. Strax före tio i åtta på tisdagsförmiddagen gick Ludvig Åberg upp på ettans tee. Royal Birkdales bakre nio hål avverkades under gårdagen. I dag ska de första nio utforskas. Till stor del handlar det om att fördjupa känslan för linksgolfen och spelytorna i stort. Att hitta skruvarna eller linjerna som ger de rätta studsarna på fairway, och svackor där de gulaktiga fläckarna antar en djupare ton. Att se vägarna in mot en flaggplacering via de böljande och kortklippta konturerna som greenområdena kantas av.
När Ludvig Åberg tackat norrmannen och den tidigare rumskamraten från college, Baard Björnevik Skogen, för de nio hålen summerar han sin syn på linksgolf i stort, och veckan som väntar på Royal Birkdale mer specifikt.
– Det är en helt annan typ av utmaning. Det är många fler slag längs marken, såklart. Fast man tänker… ”Ah, komma till British Open och slå järntvåor…”, men gör man det här så rullar en järntvåa 90 meter, så man har ganska lite kontroll. Så det blir en balans mellan att slå högt och få spinn, men såklart också att landa var man vill, beroende på hur mycket det blåser. Greenerna kommer enligt vad jag förstår att hålla sig ganska mottagliga. Men i och med att fairways är hårda spelas banan ganska kort. Det är många järnklubbor från tee, och precision från tee är definitivt viktigt för att kunna attackera in på de här greenerna och forma slagen rätt in mot green.
Att spelet från tee måste stämma något bättre än under de senaste tävlingarna är ett måste om Åberg ska kunna sätta sig i läge inför söndagens avslutning. Receptet lyder att jobba sig igenom det hela under passen med coachen Hans Larsson som stundar under veckan. Åberg ser inte problemen som konstanta, utan mer som något som här och där har bubblat upp och bråkat med kontrollen i det längre spelet.
– Förra veckan på Scottish Open hade jag en bra dag och en dålig dag från tee. Det är lite upp och ner, tyckte jag. Likadant under Travelers Championship, även om det är en helt annan typ av bana från tee där vi också slog mycket järn och träklubbor. Inte så mycket driver. Men generellt sett så jobbar jag lite på svingen och försöker att få den lite vassare, konstaterar han.
Hans Larsson och Ludvig Åberg har också lagt lite extra tid runt Royal Birkdales greener. Putter, wedge eller längre järn har funnits i händerna när olika situationer ska lösas mot de tänkbara pinnplaceringerna. Där kommer Åberg i vissa fall att få gräva något djupare i bagen än under tävlingarna på andra sidan Atlanten, och jobba mer med markens konturer. Åtminstone när de vanliga, inkörda wedgeslagen inte är ett helt gångbart alternativ, understryker han.
– Vi har lekt runt med en järnfemma som man kör puttergrepp på, och egentligen bara får ner den på marken så att den rullar. Puttar kräver ganska stora svingar när man ska upp och över, medan en järnfemma lyfter litegrann och får lite toppspinn så att den rullar ut lite grann. Sedan blir det mycket sandwedge och gapwedge beroende på hur man bedömer att bollen studsar på bankarna. Men i och med att vi spenderar jättemycket tid på det vanligtvis, så tycker jag att man ska hålla sig till det som man kan och det som man är bra på.
