GLÖDHET
Schauffeles citat. Efter lördagens matcher stod det klart att Europa slagit rekord för de två inledande Ryder Cup-dagarna och ledde med 11,5–4,5. Expertanalyser, förklaringar, bortförklaringar, beskyllningar – USA försökte förstå hur det kunde hända. Svaret gavs av Xander Schauffele:
– De spelar otrolig golf. Jag tror att om man ser på det så är banan relativt lättspelad, och de gör många birdies medan vi inte gör det. De krossar oss totalt, och jag är bara glad över att få en poäng ihop med J.J (Spaun), konstaterade Schauffele.
Europas nyckelspelare. Rory McIlroy, Tommy Fleetwood och Jon Rahm levererade. Allra bäst var Fleetwood med fyra vinster och en förlust. McIlroy stod för 3–1–1 och Rahm för 3–2–0. Dessa tre behövde leverera, och att alla tre förlorade sina singelmatcher spelade i slutändan ingen roll.
Europas stödspelare. Nyckelspelarna klarar sig inte utan hjälp. Justin Rose, Tyrrell Hatton, Matt Fitzpatrick och Shane Lowry stod för det stödet i parspelet. Hatton, Fitzpatrick och Lowry såg dessutom till att dela sina singelmatcher och tillsammans säkra 1,5 poäng.
Ludvig Åbergs söndag. Spelet var inte på topp under de två första dagarna, där det blev en seger och två förluster för svensken. Och få drog nog en lättnadens suck när det stod klart att Åberg skulle ställas mot Patrick Cantlay i singelspelet. Amerikanen hade vunnit två av två singelmatcher tidigare i Ryder Cup och plockat 1,5 poäng på fyra matcher på Bethpage. Att Åberg skulle bli den ende som vann sin singelmatch kunde nog ingen föreställa sig. Men det gjorde han – samtidigt som lagkamraterna föll som furor framför och bakom honom. Väldigt starkt!
VARM
Luke Donald. Efter att ha vunnit Ryder Cup både hemma och borta finns det säkert någon adelsgrupp som vill sätta ett ”Sir” framför hans namn. Donald gjorde jobbet ännu en gång. Han ledde laget till seger och ingen har något ont att säga om den sympatiske engelsmannen. Varför bara varm? Keegan Bradley vann matchningen i singelspelet och så här i efterhand borde nog Donald ha satt några fler starka kort i de sista matcherna. Nu blev det onödigt dramatiskt och nervöst när Rose, Fleetwood och McIlroy föll i de tidiga matcherna. Tack och lov fanns Åberg, Lowry och Hatton där för att rädda upp dem och Donald.
Cameron Young. Debutanten från New York gjorde mer än någon kunde förvänta sig – tre vinster och en förlust. Han gav USA den viktiga första segern på söndagen när han satte en putt på sista hålet som stoppade Justin Roses spurt. 28-åringen var nervös men kunde stänga inne känslorna och förvandla dem till briljant golf. Young lär vi få se igen om två år.
LJUMMEN
USA:s stödspelare. Xander Schauffele får mer än godkänt efter tre vinster och en förlust. Justin Thomas får godkänt med två vinster och två förluster. Patrick Cantlay får godkänt med ett minustecken bakom. Harris English, Sam Burns och Collin Morikawa får däremot klart underkänt. De såg inte engagerade ut och spelade dåligt. Burns är normalt en av världens bästa puttare, men nu visade det sig att det bara gäller på PGA Tour-greener. Att det regnat mer än väntat borde ha gjort puttningen enklare – vilket den sannolikt blev för Europa – men inte för Burns. Det såg snarare ut som att han aldrig trodde på en enda putt.
ISKALL
USA:s nyckelspelare. Överlag spelade världsettan Scottie Scheffler inte på sin normala nivå under Ryder Cup. Samtidigt hade han otur: när han väl spelade på sin nivå stod det alltid en europé i vägen, oftast Tommy Fleetwood, som inte gav honom något gratis. Men en poäng på fem matcher är underkänt för Scheffler, som under söndagen såg ut som sju svåra år trots att han besegrade McIlroy.
ANTARKTIS
Den amerikanska publiken. Att störa spelare inför slag och kasta öl på dem och deras familjer är över gränsen. Glåpord och burop är en sak – det klarar lag Europa, ni kommer inte tillräckligt under skinnet på dem. Så därför eskalerar det, och just många amerikaner går runt i tron att yttrandefrihet betyder att bara för att man får säga vad som helst så ska man också säga vad som helst.
Men publiken gör bort sig ännu mer i sitt totala misslyckande med att få igång sina egna spelare. Visst, de jublar och tjoar. Men när Justin Thomas eller Bryson DeChambeau bröstar upp sig blir gensvaret högt i volym men lågt i känsla. Något som faktiskt genomsyrar all amerikansk lagidrott – ofta högljutt, spretigt och skränigt men utan sammanhållning, själ eller hjärta. Och även om europeisk supporterkultur ibland kan upplevas som märklig, överdriven och primitiv, är det samtidigt svårt för en europé att ta den amerikanska bilden av en ”sports fan” på allvar.
När Rory McIlroy vrålar, Shane Lowry ger ifrån sig ett vårskrik i Mattisskogen, Jon Rahm knyter näven eller Justin Rose sträcker på sig demonstrativt händer något annat. Den lilla gruppen européer i publiken får en signal av spelarna: ”Nu går vi ut i krig!” Och de svarar: ”Absolut, Rosey! Vi är med dig! Hela vägen!”
I lag Europa är det alltid vi mot dem, och vi vet att vi aldrig kan vinna om vi inte står enade. Så är det inte i lag USA – varken inom laget eller i relationen mellan spelarna och publiken.
