Efter en 18:e plats i OS i Paris har jag hört människor som tycker att Ludvig Åbergs insats var snudd på ett fiasko.
De har fel.
De förstår heller inte hur komplex idrotten golf är och hur det fungerar i tävlingssammanhang.
Förhoppningarna på en svensk OS-medalj i herrgolfen var stora och fullt rättmätiga. Både Alex Norén och Ludvig Åberg hade kunnat ta medalj en bra vecka. Nu blev det inte så. Inte heller Xander Schauffele, Jon Rahm, Rory McIlroy eller Shane Lowry tog någon medalj. Golfen fungerar inte så att man kan garantera topplaceringar som i vissa andra idrotter där gränserna är tydligare mellan olika individer. I golf kan i princip en spelare rankad på 1000:e plats i världen spela jämnt med eller besegra en topp tio-spelare under enskilda ronder och ibland också tävlingar.
Den enda konstanten just nu i herrarnas golfvärld är guldmedaljören, Scottie Scheffler, och inte heller världsettan slutar i toppen varenda tävling, trots att han förmodligen är i sin absoluta peak just nu i karriären.
Det krävs så otroligt lite för att spelet en vecka inte riktigt ska klicka fullt ut, även för världsstjärnorna som nämnts ovan, dit räknar jag också naturligtvis in Åberg.
I mina ögon gjorde han en förhållandevis bra tävling när det gäller allt utom chippning och puttning. Han puttade godkänt första ronden, riktigt bra tredje ronden medan han övriga två ronder slog många hyfsade puttar men de var inte synkade utan slogs antingen i fel fart för vald linje eller var något fellästa. Puttningen är en färskvara och det är få spelare som puttar lika bra fyra ronder i rad. Det är också förmodligen den delen av spelet där Åberg har mest att hämta rent utvecklingsmässigt framöver och den delen som ger segrar. Den här veckan var puttningen för svag och framförallt ojämn.
Jag tror – utan att veta – att pressen på ett OS var jobbigare för Åberg än en ”vanlig” PGA Tour-tävling. Undermedvetet är det omöjligt eller åtminstone mycket svårt att tänka bort förväntningarna från andra. En vanlig vecka behöver han inte bry sig särskilt mycket om yttre påverkan men den här veckan såg han inte riktigt lika chill ut som vanligt. Meritmässigt kanske OS inte ännu har nått majornivå för spelarna men att tävla för sitt land och en eventuell medalj är inte att leka med när det handlar om tryck utifrån. Hur stark man än må vara.
Känslan var att Åberg periodvis inte riktigt vågade lita fullt ut på spelet från tee, ändå slog han de klubborna bra till stor del under veckan. Enda egentliga nackdelen med att ha en neutral bollflykt, som Åberg ofta spelar med, är att man har ungefär lika lätt att missa slaget vänster som höger. På en bana som Le Golf National kan jag känna att det nästan är skönare att ha en tydlig skruv, en dominerande miss, som man föredrar. Nu bommade Åberg ett par slag vänster och när man då kommer till ett hål med hinder på ena sidan är det mentalt lätt hänt att släppa iväg bollen till den delen som känns minst jobbig. Oftast innebär det ändå ett tappat slag lik förbannat.
Många ser redan Åberg som en färdig golfspelare och det är han ju jämfört med de flesta.
Problemet är att det inte finns några färdiga golfspelare, det är en evig process, där det till största del handlar om att känna sin kropp, veta hur den fungerar även de dagar då den är lite stel eller de dagar då klubban plötsligt känns lite tyngre eller lättare trots att det är samma klubba som dagen före. Eller de dagar då greppet plötsligt inte känns som att det sitter som det ska. Eller ronderna då det smyger in en liten tveksamhet och man börjar tvivla lite, lite på sitt eget sikte, det händer även världsspelarna. Och sedan lära sig hur det fungerar att spela med den känslan.
Vissa veckor fungerar det snudd på fullt ut medan andra veckor gör att det kan skilja upp mot tio, femton slag över fyra ronder. Den där rätta känslan kan infinna sig när man minst anar det men ju mer man tränar desto oftare händer det.
Ludvig Åberg är 24 år. Han har mängder av utveckling kvar i sig, mängder av nya saker att lära sig, och han gjorde en klart schysst insats i sitt första OS, som är en annorlunda upplevelse. Sedan är det självklart så att han inte är nöjd själv, hade han varit det så hade jag varit mycket förvånad. Hans potential är ju att kunna kämpa om medaljerna.
Det är uppenbart att Åberg inte riktigt hade den där klockrena veckan då allt kändes bra, den kan man inte tvinga fram. Han var inte i sin allra vassaste form när det handlar om viktiga delar, men de dagarna kommer att komma allt oftare de närmaste åren, det är jag fullkomligt övertygad om.
