Intervjun publicerades i Svensk Golf nummer 4, 2025. Klicka här för att prenumerera på tidningen.
US Open spelas på Oakmont CC – med Peter Hedblom på första parkett. Han är åter i händelsernas centrum. Första gången spelade han finalvarvet med Tiger Woods inför en fanatisk hemmapublik. Andra gången gjorde han en hole in one. Nu är han tillbaka på sin absoluta favorittävling. Vi möter Peter Hedblom och minns tillbaka.
Det första intrycket: Vad är detta? Kan en bana bli tuffare?
Bollarna borrades djupt ner i ruffen av tjockt bermudagräs, knappast möjliga att hitta, ännu svårare att slå. Uppe på greenerna var landningsytorna minimala. Bland falska fronter och dramatiskt formade greenområden hittades puttlinjer som Peter Hedblom inte hade sett någon annanstans.
Åtminstone inte hemma på Gävle GK:s gamla bana.
Det sista intrycket:
Vad är det med den här tävlingen? Varför passar US Open mig så bra?
Åtta år hade gått mellan debuten och den sista föreställningen i det öppna amerikanska mästerskapet. Från 2005 till 2013. Peter Hedblom hade fått tre försök. Han hade klarat alla tre kvalgränser och presterat ett par av sin karriärs bästa resultat.
Den tuffaste golfen – spelad på US Open-banorna – hade passat honom.
Han hade spelat ett finalvarv med Tiger Woods, han hade startat en annan runda med hole in one och eagle.
Den 12–15 juni avgörs årets upplaga av US Open på Oakmont CC utanför Pittsburgh. Den här gången kommer Peter Hedblom åter att vara innanför repen. Numera med en mikrofon och Viaplays kamera vid sin sida. Han har själv varit mitt i hetluften, nu kan han med sin erfarenhet förmedla vad som händer ute på banan.
Själv har han fått biljetten till första parkett intill Oakmonts snabba greener och förrädiska bunkrar.
Varför spelade du din bästa golf på de hårdaste banorna?
– Jag har faktiskt ställt mig själv den frågan många gånger. Kanske vi nu kan komma fram till något, säger Peter med ett skratt när vårt möte börjar.
Vi går tillbaka till det första US Open-minnet. Från Pinehurst 2005.
– På det första inspelsvarvet blev jag nästan chockad. Framför allt av ruffen som var riktigt tjock. På den tiden var det bermudaruffar som gällde på Pinehurst No.2 – nu har den ersatts av sand och trasselgräs i banans alla waste areas.
Men sedan hände det oväntade, något magiskt?
– Ja, jag fick till ett fantastiskt varv på fredagen.
66 slag… det var hela mästerskapets bästa resultat, rekord för US Open på Pinehurst.
– Jag tänkte det redan då: ”Var kom det ifrån, liksom?” Jag hade gått det första varvet på 77 slag och förväntade mig inte så mycket bättre dagen därpå. Men plötsligt var jag i zonen när allt fungerade och svårigheterna knappast märktes.
Inför finalvarvet var du sjua. Placeringen delades med söndagens spelpartner Tiger Woods.
– För mig hade det tidigare varit riktigt stort att spela med Jack Nicklaus – jag fick göra det när jag kom sjua i The Open på Lytham & Anne’s ett antal år tidigare. Men när jag nu berättar om varvet med Tiger… det slår liksom högst. Ungdomar som knappt vetat att jag haft en spelarkarriär får lite respekt när jag säger det: ”Oj, har du spelat med Tiger? Du måste ha varit rätt hygglig på golf…”
Hur gick det?
– Jag började med en klackad drive men lyckades rädda par på ettan. Jag gjorde en dubbelbogey på tvåan och bogeys på trean, fyran och femman.
Tiger var den hyllade superstjärnan på jakt mot en US Open-titel inför en hemmapublik som kan kallas för fanatisk. Hur var atmosfären?
– Allt handlade förstås om Tiger. Det var lätt att känna sig liten och i vägen. Men jag lyckades stoppa blödningen och kunde gå de sista 13 hålen på par. Till slut kom jag elva. Det var jag förstås riktigt nöjd med. Tiger kom tvåa efter Michael Campbell.
Har du nytta av erfarenheten när du idag kommenterar från banan?
– Jag vet hur det känns att spela där inne i grytan bland skrikande supportrar. Framför allt för den spelare som inte är den tippade vinnaren, någon utanför världsrankingens topp 50-platser som hamnat i situationen.
Din egen US Open-historia fortsatte på Winged Foot 2006. Återigen en tävling med höga vinnarscorer och kvalgränsen kring tio slag över par.
– Ja, och jag lyckades spela till mig ett nytt topp 10-läge. Det tredje varvet, tillsammans med Stewart Cink, fick en makalös start. Hole in one på det tredje hålet och en eagle på det femte. Efter fem hål var jag fyra under par. Tanken kom igen: ”Vad är det här för en tävling?”
– Det grämer mig fortfarande lite att jag inte kunde hålla ihop det i slutvarvet. Att komma 21:a var okej men jag hade gärna kommit bland de 15 bästa för att få spela igen året därpå.
År 2013 fick du din sista chans via kvalet på Walton Heath i England.
– Jag hade kommit tillbaka efter ett skadeuppehåll. Det var häftigt att åka till Merion för att spela ett US Open till.
Och så hände något oväntat igen?
– Jag gjorde en osannolik birdie på det 17:e hålet, en riktigt tuff par 3:a som spelades i hällande regn. Jag hade gått ut på tian och gått åtta hål när tävlingen avbröts på grund av ovädret. Jag var tre under par.
– Medan vi satt och väntade i klubbhuset frågade en tv-kanal om en intervju. Nej, den tackade jag nej till. Det kändes inte riktigt rätt att jinxa i det läget.
Ytterligare en kvalgräns klarades även om topplaceringen uteblev. Har du kommit fram till något svar? Varför lyckades du på de hårdaste banorna?
– Mina segrar på Europatouren – i Marocko, Malaysia och Gleneagles – kom också på relativt tuffa banor. På greenerna var jag ofta som bäst när jag puttade för par, inte för birdies. Nyligen hittade jag ett klipp på Youtube från min seger i Marocko 1996. Jag hade glömt det mesta men fick se att jag knappast träffade en green under de sista hålen. Istället räddade jag par från alla lägen.
Din senaste US Open-historia kan åter hämtas från Pinehurst – från fjolårets mästerskap som du kommenterade för Viaplay. Hur var känslan att vara tillbaka?
– Många minnen väcktes till liv. Det blev ju också en fantastisk tävling att få uppleva. Bryson DeChambeaus sista bunkerslag var mäktigt att se från bästa möjliga plats. Jag ville själv skrika och jubla innan jag insåg att jag faktiskt jobbade.
Årets resa går till Oakmont?
– Ja, och det är självklart något jag ser fram emot extra mycket. Liksom PGA Championship på Quail Hollow och förhoppningsvis Ryder Cup på Bethpage. Det är verkligen en ynnest att få jobba med det jag gör tillsammans med Per-Ulrik Johansson, Johan Ryström, Anders Sjöstrand och de andra i teamet.
Tillsammans med din syster Marlene – för övrigt det första syskonparet med vinster på både DP World Tour och Ladies European Tour – är familjen Hedblom med som coacher och instruktörer på flera träningsresor.
– Madde och min son Kasper driver Hedblom Golf Academy och har hittat ett koncept tillsammans med ett golfreseföretag. Det är riktigt roligt att vara en del av. Jag själv är med på fyra resor om året. Senast under två veckor på Teneriffa.
Någon som frågade om finalvarvet med Tiger på Pinehurst?
– Ha ha, det är inte alla som vet vad jag sysslade med på den tiden…
