Reportaget publicerades ursprungligen i Svensk Golf nummer 8, 2024. Klicka här för att prenumerera på tidningen.
”Jag gav golfbagen en spark med full kraft, säkert mitt livs hårdaste bredsida. Foten träffade bagens hårda undersida och blev bruten vid fotknölen.”
Äntligen kan jag se tillbaka på den där grejen med en bättre känsla. Det var förstås otroligt onödigt och det visade sig kosta en hel del. Förra sommaren och hösten blev helt annorlunda än vad jag tänkt mig och jag fick gå in i vinterns uppbyggnadsträning med en ny inställning till golfen och den fortsatta karriären.
Nu är jag tillbaka.
Karriären har kommit till en ny fas som jag verkligen ser fram emot.
Det hände i juni förra året, direkt efter det första varvet i Porsche European Open i Hamburg.
Spelet under våren hade inte varit lysande – tyvärr har jag haft den trenden under många säsonger, att vårarna varit okej men inte riktigt bra, att jag sedan kommit tillbaka med starka somrar och höstar.
Efter en 75:a på öppningsvarvet i Tyskland var jag frustrerad. Minst sagt. Jag gav golfbagen en spark med full kraft, säkert mitt livs hårdaste bredsida. Foten träffade bagens hårda undersida och blev bruten vid fotknölen. Läkarnas dom var sex veckor i gips och ytterligare sex veckor för återhämtning innan jag kunde spela igen.
Veckan därpå spelades Scandinavian Mixed hemma i Stockholm, dessutom på Ullna G&CC, banan där allt en gång började, tävlingen som jag därför var extra sugen att spela. Jag åkte istället dit med mina kryckor. Det var riktigt surt. Chansen att få spela en tourtävling på Ullna kanske aldrig återkommer.
En av alla fotspecialister jag träffade tyckte att jag snart kunde ta bort gipset. Det var honom jag lyssnade på. Läkningen gick snabbare än väntat, jag kunde börja putta och chippa och ganska snart slå fulla slag igen.
Jag testade att spela Scottish Open en månad senare. När det gått överraskande bra låg jag på 13:e plats efter tre rundor. På det 14:e hålet skulle jag plocka upp en peg från marken. Jag sparkade till klubban, med den skadade foten, och kände en galen smärta. Varvet slutade med dubbelbogey, bogey, bogey. Jag rasade i resultatlistan, från 17:e plats till den 50:e på tre spelade hål.
Hösten fortsatte på ungefär samma sätt. Även ryggen hade tyvärr fått en smäll av sparken. I Paris låg jag tvåa efter det första varvet och var topp 10 efter det andra. Dagen därpå ville inte ryggen alls samarbeta. Jag kom inte ner till bollen, fick den inte att lyfta överhuvudtaget, blev tvungen att bryta tävlingen.
Samma sak hände sedan i Dunhill Links i Skottland. Jag åkte dit men lämnade banan efter två hål.
Efter tolv år på DP World Tour hade jag tappat min plats.
• • •
Oron för att jag inte skulle komma tillbaka började komma. Det var kroppen som bekymrade, inget annat. Jag kunde inte komma in i de positioner som jag ville i svingrörelsen.
Visst fick jag tanken: ”Vad ska jag göra om ryggskadan stoppar min karriär?”
Jag kom inte på ett enda bra svar. Det är det här jag vill. Jag har älskat golfen sedan jag var sex år. Allt jag gjort har handlat om målet att bli tourspelare på den högsta nivån. Jag kommer ännu ihåg när jag som tolvåring satte mig ner och skrev upp alla mina mål för framtiden.
Jag var nog 3–4 år när jag fick hänga med mamma till Ullna. Hon drev kiosken vid tians tee. Det var där hon träffade min blivande bonuspappa Ola Eliasson. Han spelade på Europatouren då. Han gav mig mina första klubbor när jag var sex år och har sedan dess varit med mig under hela karriären, länge som min huvudtränare, nu som den ständigt stöttande.
Vi flyttade till Spanien. Jag gick på den svenska skolan i Fuengirola och började spela golf på Los Naranjos. Jag smet ut på banan så fort jag fick chansen. Som 6–8-åring fick jag hänga med på tourtävlingar i Paris, Marocko, Tyskland…
Idag känns det nästan ofattbart att Ola tog med mig på resorna, men jag var så nyfiken och så galet intresserad av allt jag fick se. Jag gick där utanför repen med stora ögon medan Ola kunde göra alla sina grejor på banan och rangen.
Jag blev tidigt introducerad till tourlivet. På något sätt har jag i hela mitt liv vetat vad det innebär. Det var till touren jag själv ville och jag förstod hur mycket jobb som krävdes.
Som allra mest tränade jag nog under perioden när jag var 13–15 år. Jag var sjukt många timmar ute på banan. Jag tänkte nog inte på något annat än golf under dygnets alla timmar. Ola var rak och ärlig med vad som krävdes. Jag litade blint på honom och gjorde jobbet.
Utvecklingen fortsatte när vi flyttade till Helsingborg och jag gick på golfgymnasiet i Ljungbyhed. Direkt efter skolan ville jag bli proffs. Jag var ännu ung men jag hade bestämt mig för vad jag ville.
Jag flyttade tillbaka till Stockholm och började spela på den svenska touren i juli 2010. Jag kom tia på S:t Ibb, tvåa på Isaberg och jag vann i Landskrona.
Hösten 2011 gick jag igenom alla kvalen till Europatouren. Jag var 19 år. Det var otroligt häftigt att klara det så snabbt. Mina mål och visioner fanns ju på den där listan jag skrivit några år tidigare. Den här punkten, att ta mig till ET, kunde bockas av snabbare än vad jag tänkte.
• • •
Jag måste hoppa några år framåt i tiden. Den första segern fick vänta.
Flera gånger hade jag varit med där uppe, känt att jag hade etablerat mig men ändå inte lyckats vinna. Det var annan punkt jag gärna ville bocka av. Att få ta den där vinsten. Jag började bli otålig.
När jag vann på Sicilien 2018 var det mest en lättnad, något jag längtat efter under en lång tid. Det var min 160:e tävling och det var verkligen dags.
Men jag gjorde egentligen ett klassiskt misstag. När jag klev upp på 17:e tee kunde jag samtidigt blicka ut över den 18:e greenen. Jag minns att jag tänkte: ”Om 20 minuter kan jag stå där som vinnare.” Jag ledde med bara ett slag. Det stod mellan mig och Mike Lorenzo-Vera. Han avslutade med birdie, jag med par och vi möttes i särspel.
Jag slog en riktigt bra drive och en järnfemma som stannade tre meter från flaggan. Birdieputten sänktes och segern var klar. Det var helt klart en av mitt livs bästa birdies.
Ungefär som min eagle på K Club i somras – jag återkommer till den.
• • •
Under vintern, inför säsongen 2024, handlade allt om att bli skadefri och att bygga upp kroppen för att kunna komma tillbaka. Tillsammans med min fystränare lade vi upp en bra plan. Vi gick in i gymmet i november för att köra en rejäl vinterträning. Alla muskler och delar i kroppen skulle stärkas för att kunna avlasta ryggen.
En stor del av jobbet gjordes i Dubai och på Black Mountain i Thailand – all fokus låg på fysträningen och jag kunde hålla igång golfen.
Jag var ärligt inte helt sugen på att börja om på Challengetouren. Samtidigt kände jag direkt att jag måste ha största respekt för vad som väntade. Jag har verkligen varit ödmjuk inför uppgiften. Konkurrensen är hård. Det krävs riktigt bra spel om man ska försörja sig och ta steget tillbaka till DP World Tour.
Vi är ett bra svenskgäng där ute. Vi är ett gäng som håller kostnaderna nere genom att hyra hus tillsammans. Rikard Karlberg är klippan som dragit ett hästlass och fixat bokningarna för hela säsongen. Vi vill alla spela på en högre tour men har gjort det bästa av situationen.
”När jag såg bollen rulla i fick jag någon slags blackout. Det var mitt livs viktigaste eagle. Min reaktion kom helt från hjärtat.”
Inför en tävling i Österrike hittade jag en liten svingdetalj som jag jobbade vidare på. Veckan därpå kom jag tvåa i Nordirland men åkte faktiskt därifrån med en lite bitter eftersmak.
Jag hade gått ut i ledningen och kände att jag inte hade spelat ut till 100 procent på söndagen, att jag inte tagit vara på chansen i en tävling som jag verkligen ville vinna.
Jag fick den igen på K Club.
Alla tre i ledarbollen var där för att vinna tävlingen (Irish Challenge). Det blåste hårt men ingen gav vika. Det krävdes något alldeles extra för att kunna vinna.
På det sista hålet, par 5, slog jag mitt andra slag i greenbunkern. När jag kom fram till bollen blev jag först besviken – läget var sämre än vad det borde varit, bunkern var inte perfekt krattad. Bollen behövde studsa strax bakom bunkerkanten för att rulla fem meter ner mot flaggan. Samtidigt blåste det en ganska hård medvind.
Jag ville inte vara för girig men fick samtidigt känslan att jag kunde sänka bunkerslaget. När jag såg bollen rulla i fick jag någon slags blackout. Det var mitt livs viktigaste eagle. Min reaktion kom helt från hjärtat.
Sedan, tre veckor senare, vann jag också min andra titel på kort tid: Indoor Golf Group Challenge på Vesterby hemma i Sverige.
Det var förstås en fantastisk bonus även om jag också kände för Micke Lindberg efter hans trippelbogey på det sista hålet.
Årets mål är nått: att ta mig tillbaka till DP World Tour.
Nu vill jag avsluta säsongen på ett fortsatt bra sätt. Nu kan jag ta fram min lista över målen igen, den jag skrev för ungefär 20 år sedan. Det finns absolut punkter kvar att bocka av. När karriären har fått en omstart är jag hur motiverad som helst att jobba vidare. Jag har älskat golfen sedan jag var sex år och vill inte göra något annat.
