Reportaget publicerades ursprungligen i Svensk Golf nummer 8, 2025. Klicka här för att prenumerera på tidningen.
”Ni fick mig att känna mig levande igen”, sa kapten José Maria Olazabal till sitt lag under ett av Ryder Cup-historiens mest känslosamma tal under avslutningsceremonin på Medinah CC.
Det hade precis hänt; miraklet.
Hela veckan hade tillägnats Olazabals radarpartner och vän, hela Europas förebild. Severiano Ballesteros hade lämnat den golfvärld han varit med och skapat, nu kunde spanjorens magi överföras till det europeiska laget. En kapten och tolv spelare gjorde detta för Seve, deras förebild. Seve var med dem på bilder på bagar, skjortärmar, teamrummet, överallt, även på den klarblåa himlen.
Med avancerat styrda flygplan spreds budskapet ut i rökmolnen: ”Do it for Seve.”
Hur skulle miraklet förklaras? Inte på något annat sätt än med ett antal ord, meningar och citat om Seves inflytande över laget och framför allt kapten Olazabal.
Från ifrågasatt till hyllad.
Från skurk till hjälte. Vi var trots allt i Chicago och försökte hitta orden.
Någonstans fanns energin som gav européerna kraften för att det skulle kunna hända; miraklet.
USA hade dominerat. Det talades om en ny generation som hittat en spelglädje och teamkänsla som annars varit sällsynt i ett amerikanskt lag. Vi tar oss tillbaka till lördagen och söndagen den 29-30 september 2012.
Vid ett tillfälle under lördagseftermiddagens spel är ställningen 10-4. Dessutom finns möjligheter, för USA, och risker, för Europa, att båda de avslutande fyrbollsmatcherna slutar med poäng till hemmalaget.
Båda har kommit till amfiteatern vid Lake Kitajah. Tiger Woods har skapat en birdiechans på den 17:e greenen.
För europeisk del har Rory McIlroy och Ian Poulter fått avståndet till Jason Dufner och Zach Johnson att krympa.
Luke Donalds inspel på det 17:e hålet blir ett av dagens och hela matchens viktigaste – men tolv år senare ofta bortglömt bland den stora massan av europeiska vinnarslag och puttar.
Hans järnsexa slås med den vackraste av bollflykter – högt över Medinahs ekar, över floden – för att stanna två decimeter från hålkoppen. Ett svar till Tiger Woods. Ett slag som bäddar för matchvinsten och poängen.
Nu 10–5 till USA.
Miraklet kan inträffa
Därefter handlar det mesta om Ian Poulter, och om passion, patriotism och perfektionism.
Medan kvällssolen sänker sig över Medinah har Poulter hittat sin plats i zonen. Wedgar sänks, puttar likaså, från alla avstånd och linjer som knappast går att läsa i det allt mörkare skymningsljuset.
Engelsmannens fem avslutande birdies – från hål 14 till 18 – får Europa att tänka i ljusare färger än den tidigare nattsvarta. Ett hopp har tänts. Något att ta med sig till lagrummet. Ställningen har blivit 10–6 och allt verkar vara möjligt.
Vändningen har startat, miraklet kan inträffa.
Vid 17-tiden står det klart att allt kommer att avgöras i den absolut sista matchen, med matchens sista putt.
Steve Stricker, amerikan, läser sin sista putt i tio minuter men ser till slut sin boll stanna utanför hålkoppen. Martin Kaymer, tysk och europé, har en returputt från två meter att slå. Hjälte eller skurk? För evigt ihågkommen för att ha hanterat pressen? Eller lika ofta påmind om missen? I samma situation som sin landsman och mentor för elva år sedan. Bernhard Langers missade kortputt på Kiawah Island 1991 visas plötsligt på en storbildsskärm intill den 18:e greenen.
Om även Kaymer missar har alla hans lagkamraters tidigare bragder varit förgäves.
Putten slås och är perfekt slagen. Söndagen den 30 september 2012 får sin euforiska, europeiska avslutning. Miraklet på Medinah.
