Efter tre hål sista ronden var Pernilla Lindberg inhämtad av konkurrenterna.
I nio fall av tio brukar detta innebära början på slutet för en golfspelare.
Och då var i varje fall jag ganska nära att räkna ut Bollnästjejen som tryckte varenda drive höger i början, möjligen var hon övertaggad, kanske lite spänd, inget konstigt.
Men något i det studsande steget och något i Pernillas blick gjorde att jag kände att det fanns något kvar, eld.
Och vilken comeback hon gjorde.
Vilken karaktär hon visade.
Vilken idrottskvinna.
Vilken attityd, och aldrig, inte en enda gång vek hon ner sig eller började hänga med huvudet.
Tvärtom, hon fokuserade ännu mer, hittade ett spel som hon tog sig runt med, och gjorde helt enkelt en så bra score som hon kunde just den här dagen.
Hon spelade inte sin bästa golf från tee och hade inte sin bästa dag med järnen heller.
Egentligen puttade hon ganska svagt från distans också men det måste ha varit bland de bästa mentala ronderna hon någonsin gjort.
Vilken oerhörd inre glöd och vilket fokus på alla dessa par som hon räddade i princip hela vägen in sista nio.
Det var tvåmetersputtar för par om varannat och aldrig tappade firma Taylor/Lindberg den positiva attityden som präglar hela deras samarbete. De ville vinna mest och de såg aldrig stressade eller nervösa ut, de gjorde jobbet precis som vanligt, bara lite annorlunda.
Det krävs en enorm mental styrka att spela på det viset och tar oerhört mycket mer energi jämfört med att kunna peta i tvådecimeterspar och vila huvudet.
Hon förtjänade sin plats i särspelet och om hon nu tar hem segern i morgon mot Inbee Park så har Pernilla verkligen förtjänat den framgången och det genombrottet måste man ändå säga, trots att hon varit med ett tag.
Och om hon inte lyckas gå hela vägen den här gången så kommer hon att göra det snart.
Var så säkra.
