I natt går Sveriges deltagare ut på första ronden i herrarnas OS-tävling i golf. Alex Norén och Henrik Norlander kan inte ses som självskrivna favoriter för att plocka medalj. Förhandssnacket pekar mest i riktning mot amerikanerna Collin Morikawa och Justin Thomas ihop med hemmahoppet Hideki Matsuyama. Nordirländaren Rory McIlroy som tävlar för Irland kanske kan blixtra till och är en av få i fältet som kan göra en utryckning som ingen kan hämta in men som han mycket väl kan slarva bort. Om Rory hittar ett försprång kommer åtminstone jag inte känna mig säker på irländskt guld förrän han puttat klart på 72:a hålet, hur många slag han än har till godo. Golf är ju som bekant lite som en längre cykeletapp på platta landsvägar där tidiga utryckningar kan sjabblas bort eller metodiskt ätas upp. 

Patrick Reed, som så sent som i söndags fick ta över covidsmittade Bryson DeChambeaus plats, kommer nästan garanterat finnas med i diskussionen om medaljer när det ska avgöras på söndag. Han har ett driv som ingen annan och när han blev tillfrågad svarade ”Captain America” att det är hans plikt att åka till OS och spela för USA.

Ola Lindgren, svenskarnas coach, säger att av de 60 som spelar har 40 chans att vinna. Alex Norén och Henrik Norlander återfinns bland de 40, men även om många hoppas är det mycket som ska klaffa för att vi ska få fira en svensk medalj. Men det borde vi få göra.

Alex Norén var kanske inte övertydligt Patrick Reed-patriotisk i sin intervju med Radiosporten men framhävde att det är kul och annorlunda att representera sitt land och inte bara spela för sin egen skull som han gör normalt. Jag hoppas att den inställningen ger Norén den extra energi och spelglädje han behöver för att hitta på något bra under OS.

Norlander som bor i Augusta, Georgia och har spelat The Masters-banan Augusta National fler gånger än de flesta (dock inte The Masters än). Han har uttryckt att han hellre vinner OS-guld för Sverige än The Masters, även om en majorseger skulle vara bättre när man summerar en golfkarriär.

De här sakerna hör vi sällan av svenska spelare inför vanliga tävlingar eller majors. Då handlar det mesta om att spela ner förväntningarna på sig själv och från omgivningen. Vad som driver dem yttras sällan i stora ord eller breda perspektiv. En vanlig vecka på touren handlar om nästa slag, inte hamna mellan två klubbor vid inspelen och att hålla ihop spelet och humöret för att få spela helg. För att vara med i toppen i OS kommer det förmodligen krävas fyra bra varv, men till skillnad från en vanlig tourtävling finns ingen kvalgräns.

Jag hoppas att Noréns och Norlanders inställning till själva OS och att få spela i svenska färger tar bort lite av det vardagliga grubbleriet över bollen och får dem att hoppas, tro och lyftas fram av en allmänt bra känsla. De behöver inte gasta som Patrick Reed, men om de bara hittar lite av den energi som Reed och Ian Poulter får när de tar på sig amerikanska respektive europeiska kläder i Ryder Cup så kan den här texten vara relevant i mer än en dag.
Spelkvaliteten för att vinna medalj har de båda två. Nu vill vi se dem plocka fram det övriga som krävs.