Utgången var ganska given.

Att Europa skulle kunna störa det amerikanska laget och ta nio poäng i singlarna var för orealistiskt och det var nästan så att jag var orolig över att Solheim Cup skulle vara över innan söndagen knappt börjat.

Nu iscensatte istället Europa en fantastiskt fin kämpainsats och den leddes av lagets bäst rankade spelare, svenska Anna Nordqvist.

Jag har sett Anna Nordqvist spela bra golf tidigare men jag har nog aldrig blivit mer imponerad än idag.

Hon måste ha varit trött, hon måste ha varit mentalt dränerad, men inget av detta lyste igenom.

Att hon inte fick vinna sin inledande match mot Lexi Thompson berodde endast på att amerikanskan hamnade i zonen efter sitt sänkta slag på elvan. Från att ha varit extremt darrig på greenerna drog hon i allt hon tittade på fram till 17:e.

Då visade Nordqvist verkligen vilken mental styrka hon har genom att stänka upp en järnåtta en halv meter från hål, på en femtedel av den tid det tog för Thompson att slå sin järnnia någon minut tidigare.

För jag har då aldrig sett ett mer noggrant (läs långsamt) samarbete mellan caddie och spelare än det mellan den 21-åriga amerikanskan och hennes skotska caddie, Kevin McAlpine.

Det var snudd på provocerande och Anna Nordqvist hann nästan gå tillbaks till klubbhuset, äta en club sandwich, ta en kaffe och tvätta bilen, varenda gång Lexi skulle slå.

Det var hemskt att se och samarbetet mellan Phil Mickelson och hans förre caddie Jim ”Bones” Mackay var fåordigt och koncist i jämförelse.

Nu vet jag att det är upp till Solheim Cup hur man vill hantera långsamt spel och matchen i sig spelades i hyggligt tempo men hade jag varit domare hade jag i varje fall tagit ett snack med Thompson och McAlpine för det här var över alla gränser.

Det tar naturligtvis ingenting från Lexis spel, hon gjorde en fantastisk slutnia och förtjänade väl på det viset sin halva poäng även om jag tycker att Annas spel känns klassigare och stabilare rakt igenom.

Hon slog putten lite för hårt på femtonde. Hade den gått i för delning på eagle så hade saken varit klar, det är jag ganska säker på.

Hur som helst så var det en fantastisk match.

Det var också oerhört roligt att Madelene Sagström fick vinna sin match mot Austin Ernst, även om den var betydelselös för resultatet av själva matchen. Hon avgjorde med birdies på 15 och 16 och fick lite retroaktiv utdelning från sina två första matcher där hon inte alls spelade så tokigt utan att få några poäng.

Madelene svingar också vackrast av alla även om det inte delas ut skönhetspoäng i golf.

Den här upplagan av Solheim Cup präglades också av god stämning och fair play. Det var kul att se Juli Inkster och Annika Sörenstam dansa omkring på första tee och Annika var stor i förlusten.

Hon har all anledning att vara stolt över sitt relativt unga lag och om detta nu var hennes sista stora föreställning på golfscenen (hoppas inte) så är det bara att konstatera att hon var en lika stor kapten som hon var spelare.

Och som hon själv sa när matchen var avgjord: ” Ibland är själva resan mycket viktigare än resultatet”.