Av alla spelarna i toppen unnar jag spanjoren Sergio Garcia segern i årets Masters mest.

Han har kämpat, svettats och slitit sitt hår över alla förlorade slutstrider och tappade majors. Jag minns framförallt hans två knappa förluster i The Open 2007 på Carnoustie mot Padraig Harrington och året efter mot samme man i PGA Mästerskapet.

Länge tror jag att hans heta spanska vilja hämmade honom.

Han tappade fyra slag sista ronden på Carnoustie och föll sedan i särspel. Garcia hade en tvåmetersputt på 72:a hålet för seger och den missen tror jag följde honom och var en av anledningarna till att han sedan länge hade stora problem på greenerna då det drog ihop sig.

Garcia har totalt fyra andraplatser i majors och på något vis har det känts som att det sista tåget kanske redan hade lämnat stationen.

Men nu är han där igen i sista bollen sista dagen i ett mästerskap som han haft väldigt svårt att övertyga i. Augusta National har varit lite av en käpphäst där han sällan hållit sig kvar i sadeln men det här året har han sett bekväm, smart och lagom aggressiv ut.

Den sista parputten tredje ronden igår tror jag var oerhört viktig.

Nu har han ju ett gäng högkapabla spelare runt sig och bredvid sig i form av engelsmannen och Ryder Cup-kollegan Justin Rose, den amerikanske Augusta-specialisten Jordan Spieth och hans hungrige landsman Rickie Fowler, som precis som Garcia jagar sin första major.

Vad som kommer att avgöra under en het söndag på Augusta National?

Garcias svagaste punkt i spelet har för mig alltid varit puttningen och då framförallt kortputtar. Han kan darra ordentligt och är väl den i världstoppen tillsammans med engelsmannen Lee Westwood som man aldrig kan vara helt säker på förrän bollen är i hål.

Om han håller hela vägen i morgon vinner han sin första major på Severiano Ballesteros födelsedag. Ballesteros har betytt väldigt mycket för Garcia redan innan han blev proffs som 19-åring, 1999. 

Det skulle på något vis sluta cirkeln och lyfta Garcia upp en nivå och han på något sätt få samma erkännande som José Maria Olazabal och just Ballesteros som en stor mästare.

Något som i varje fall jag verkligen skulle unna den sympatiske spanjoren.