Det var underbart att se Jonas Blixt som segrare igen. Och det var underbart att se glädjen hos både Blixt och hans spelpartner Cameron Smith att få vinna som ett lag.
Delad glädje var verkligen dubbel glädje.
Särspelet blev annars en fyra hål lång uppvisning i hur man bäst undviker att vinna, men till slut fick Smith upp bollen så nära att det inte gick att missa. Det hade naturligtvis varit kul om Blixt fått rulla i den avgörande putten, han hade ju ett par möjligheter, men samtidigt lite logiskt att det var Smith.
Han var ändå ankaret i laget lite den här veckan och jag håller med Jonas Blixt, den lille australiensaren kan verkligen gå hur långt som helst.
Att spela i par gör allt så mycket mer komplext, man har plötsligt en kompis som är beroende av vad man gör. Jag är övertygad om att särspelet avgjorts tidigare om man spelat singelspel.
Och Zurich Classic visade att parspelet definitivt är här för att stanna.
Inte för att ersätta den vanliga hederliga 72-hålaren slagspel, men som ett alternativ några gånger per säsong som dessutom går att variera med såväl scramble som greensome, det finns ingen anledning att inte proffsen ska kunna spela de spelformer som också vanliga golfare tycker är roligast.
Säg fem tävlingar per år i lite olika former och varför inte ett par mixade tävlingar?
Samkörningar mellan PGA-touren och LPGA och jag hoppas verkligen att Europatouren hakar på.
För så här roligt har i varje fall inte jag haft framför teven på länge.
