Två svenskar topp-tio i världen.

Två svenskar topp-trettio efter första ronden på Royal Birkdale.

Bakom USA och Storbritannien är Sverige en stormakt inom golfvärlden tack vare Henrik Stenson och Alex Norén.

Första dagen av årets The Open är över och det snackas mycket om svenskarna. Som titelförsvarare är Henrik Stenson mycket populär och sättet som han har hanterat hela spektaklet som det faktiskt är att vara Champion Player of the Year, har verkligen gjort honom till en kändis i Storbritannien.

Jag satt ner och talade med ett gäng engelska herrar idag och de öste unisont beröm över Stenson som upplevdes mycket mer jordnära och tillgänglig än många av deras egna spelare.

Jag ska inte skriva vad de kallade vissa av dem.

Det är tid att njuta men minst lika viktigt är att svenskduons framgångar bygger en ny svallvåg som sköljer uppåt i systemet, det är absolut ingen självklarhet trots att vi blivit bortskämda en tid.

Nu är jag inte särskilt orolig över framtiden när det gäller svensk proffsgolf men ingen var orolig över svensk tennis heller när Mats Wilander och Stefan Edberg vann Grand Slam-titlar på löpande band.

Var står svensk tennis idag?

Tid kan gå fort och om fem år finns inga garantier att vare sig Stenson eller Norén spelar överhuvudtaget även om de säkert vill och har den målsättningen idag.

Alexander Björk, 27 år, har tagit stora kliv den här säsongen och är med i The Open för första gången.

Närmast på tur känns Joakim Lagergren, 26 i år, Johan Carlsson, 31, David Lingmerth, 30, Jonas Blixt, 33 och Kristoffer Broberg, 31. Inga ungdomar men ännu finns naturligtvis tid för dem att ta ett kliv till i utvecklingen.

Lingmerth och Blixt har ju varit uppe och nosat och vunnit på PGA-touren men har fallit utanför den magiska 50-gränsen i världen och spelar man varken majors eller WGC är det som proffsgolfen är uppbyggt svårt att klättra.

Man måste i princip vinna sig in.

Vi har rader av duktiga amatörer men de har en oviss framtid när de väl väljer att bli proffs och alla vet hur många gropar det finns på den smala grusvägen.

Ingenstans ställs tålamodet, självkännedomen och förmågan att hitta rätt balans mellan aggressivt spel och smartness på sin spets så som i The Open Championship.

Vissa spelare dunkar driver överallt.

De betalar i form av fairwaybunkerbesök som oftast kostar ett slag i hoppet att tjäna birdies genom kortare inspel i andra änden av tankekedjan. Vissa tjänar på det medan andra går minus.

Jag kan ibland känna att Henrik Stenson är väl defensiv från tee.

Men jag inser ju naturligtvis samtidigt att han har rätt och att jag tänker fel, han utnyttjar sina styrkor och skapar den rytm han vill ha i spelet. Han undviker fairwaybunkrarna och får slå många mellanjärn in och även om han kanske inte får riktigt lika många korta birdiechanser eliminerar han katastrofhål. 

Norén slog lite fler drives men fick heller inte upp bollen riktigt nära för att kunna kräva så värst många fler birdies.

Trots långt ifrån maxutdelning har vi två svenska spelare i toppen av årets Open och det ska bli en riktig höjdare att följa resten av tävlingen.

Det skulle smaka med en riktig svenskframgång den här veckan.

Majorsäsongen har inte varit vad vi hoppades på 2017.

Ännu.