Det var ett fantastiskt Mastersögonblick när Sergio Garcia efter segern blickade mot himmelen, pekade med fingret mot den allt mörkare himlen, som i en kärleksfull gest mot Seve Ballesteros förmodligen log någonstans däruppe.

Han har mognat sent, den 37-årige spanjoren, och han har begripit det kanske viktigaste i golfspelet: Att kunna gå vidare och acceptera att allt inte går att förklara och att allt inte blir rättvist förrän kanske fem år senare, eller möjligen aldrig. 

Sergio Garcia har varit både en förlorare och en vinnare i hela sitt golfliv. Han målades av alla upp som nästa stora spanska superstjärna redan som ung och den pressen har garanterat inte varit bra för en Garcia. Han levde länge i skuggan av två spelare som han såg upp till men som samtidigt bromsade hans väg upppåt.

Idag tog han ett steg närmare den nivån som José Maria Olazabal och Seve Ballesteros ligger på. I många avseenden har han varit minst lika bra som båda två men utan major blir man aldrig fullt ut accepterad som superstjärna i golfvärlden.

– Med eller utan major har jag ett fantastiskt iv och detta kommer inte att förändra mig. Jag kommer fortfarande att vara den där ”goofen”. Jag har många människor som älskar mig och jag har ingenting att gnälla på, sa han på frågan om detta kommer att förändra hans liv.

Just förmågan att se positivt på allt som händer på en golfbana räddade Garcia den här dagen. När han slog driven ospelbar på 13:a var han redan uträknad i mångas ögon. Men istället vände han den steken, gjorde par på det hålet och birdie-eagle på de två nästföljande.

Det hade inte hänt för fem år sedan.

Att han sedan lyckades vinna berodde i ärlighetens namn på Justin Roses oförmåga att avgöra den här dagen.

Att han fick göra det på Seve Ballesteros 60-årsdag gjorde den spanska lyckan fullständig.

Och en värdigare segrare får man faktiskt leta efter.