Utdrag ur MÖTET som ursprungligen publicerades i Svensk Golf nummer 8, 2025. Klicka här för att prenumerera på tidningen.
Han var den förste svensken att spela Ryder Cup. Joakim Haeggman, 56, berättar om stunderna han aldrig kommer att glömma.
Ganska exakt klockan 08.00 – morgonen den 30 augusti, två dagar efter Joakim Haeggmans 24:e födelsedag, ringde telefonen hemma på Kråkstigen i Kalmar.
– Jag hade inte sovit en blund den natten, berättar Haeggman.
Vårt möte har börjat. Det första givna samtalsämnet har tagits upp: Ryder Cup på The Belfry 1993, matchen när en svensk tog sin plats på den största golfscenen, efterlängtad och historisk.
Nyfikenheten har väckts. Haeggman får gärna fortsätta:
– Jag hade kommit hem från veckans tävling på Hubblelrath GC i Düsseldorf. Jag hade avslutat med en 68-runda, kommit sexa och framför allt spelat bättre än Ronan Rafferty som jag visste var min konkurrent om den sista Ryder Cup-platsen.
Efteråt hade jag kort träffat Bernhard Gallagher, kaptenen för Europa. ”Det blir nog bra – jag hör av mig i morgon”, sa han snabbt och så kryptiskt att jag inte vågade ta ut något i förskott. Hur skulle jag kunna känna mig säker innan jag fick det bekräftande samtalet? Vad skulle jag göra? Det var omöjligt att sova.
– Jag minns att jag tog mig ut till Hossmoån, till en plats som kallas Brudhoppet. Fisket där ute var fantastiskt. Öringen lekte och jag lyste upp vattnet med en ficklampa. Jag satt där en lång stund, nästan hela natten. Någon gång under morgondagen skulle väl Gallagher ringa. Som tur var kom samtalet redan klockan 8.
Haeggman fick sitt besked: Ryder Cup-platsen var hans. Efter en framgångsrik säsong – ett genombrott med seger i Spanish Open, 13 topp 10-placeringar på 17 starter – ansågs till slut en svensk herrspelare vara tillräckligt slagkraftig för att spela för Europa.
”Låt ’Haeggi’ spela!”
Bernhard Gallagher var kaptenen som vågade, med stöd av framför allt sina ledande stjärnor Seve Ballesteros och Nick Faldo. På en presskonferens i högkvarteret i Wentworth läste han upp namnen på sitt lags spelare och avslöjade det som Joakim Haeggman redan visste.
”Mitt val av Haeggman är ingen chansning utan bygger på logik. Han slår rakt och är en bra puttare. Han kan bli vår dark horse”, sa Gallagher till en något förvånad samling brittiska golfjournalister.
Ett annat klockslag, knappt en månad senare – 13.45 den 25 september 1993 – slogs det första slaget av en svensk i Ryder Cup. Seve Ballesteros hade inte känt sig hundraprocentig i sitt spel på förmiddagen och sa det till sin kapten:
”Jag avstår i eftermiddag – låt ’Haeggi’ spela! Han kommer att göra det bättre.”
Haeggman/Olazabal mötte Ray Floyd/Payne Stewart. Det var framför allt den sistnämnde som storspelade. När Payne Stewart sänkte sin birdieputt på det 17:e greenen var den amerikanske poängen vunnen.
Men Haeggman var inne i matchen. Debuten var klar och gav mersmak. Det skulle bli en rafflande, minnesvärd och känslosam söndag.
Vårt möte kommer att återkomma till minnena från Ryder Cup.
Du är senior, legend och över 50… men även Scheffler och Åberg ser till att inte spela för många tävlingar i följd.
– Ja, de har förstått att det inte fungerar. Här ute på Seniortouren är det faktiskt svårare att få ihop ett smart spelschema. Det blir tätt mellan tävlingarna från och med i maj och framåt. Det blir svårt att avstå. Jag försöker fortfarande lära mig…
Hur ser den vanliga tourveckan ut?
– Jag har aldrig varit bra på att göra utflykter, att göra saker vid sidan om tävlingarna. Det har inte förändrats bara för att jag fyllt 50 och kanske borde se saker och ting på något nytt sätt. Det är glädjen av att spela tävlingsgolf som jag alltid lockas av.
Årets final avgörs som alltid på Mauritius i december.
– Ja, på tal om lyxveckor i paradiset, det är absolut en sådan. Legends Tour är er möjlighet att skapa en andra karriär. Även den får antagligen ett slut.
Har du funderat på framtiden?
– Ja, tankarna börjar komma. Nu tänker jag annorlunda än vad jag gjorde förra gången. Då såg jag ingen golf framför mig. Jag hade spelat 500 tävlingar och ville göra helt andra saker med familjen. Nu känner jag ett golfsug på ett nytt sätt. Jag vill spela mera med min son Felix. Han älskar golfen minst lika mycket som jag. Jag kanske kan vinna H70-klassen i DM i Småland… mera seriöst skulle jag vilja ge tillbaka något till nästa generations spelare, göra något bra för juniorer i Kalmar och på Ekerum…
Kanske någon av dagens småländska juniorer får ett telefonsamtal av en framtida Ryder Cup-kapten? Vi är tillbaka där vi började. Vad är det mest bestående minnet av matchen mot USA på The Belfry 1993?
– Jag skulle aldrig byta ut den upplevelsen mot något annat – jag fick spela med mina idoler, med Seve som jag låtsats vara när jag själv stod på övningsgreenen i Kalmar och puttade för en Piggelin.
– Jag fick se dem gråta när vi till slut förlorade. Jag fick känna euforin och vara mitt i kaoset när jag vunnit min singelmatch mot John Cook. Men känslorna i teamrummet blev på något sätt ännu starkare när allt i slutet gått åt fel håll. Vi som spelade fick något gemensamt som vi fortfarande pratar om, jag och Ian Woosnam gör det nästan varje gång vi träffas.
Och varje gång Ryder Cup spelas så påminns vi om Haeggman som bröt en svensk barriär.
– Ja, det är kul att vara en del av den historien. Minnena från The Belfry 2002 och Oakland Hills 2004, när jag fick vara assisterande kapten, är lika fantastiska. Nu ser jag självfallet fram emot att se årets match på Bethpage. Samma helg spelar vi Winston Senior Open på Legends Tour. Jag, Woosnam och några till får väl se matchen tillsammans.
