Som 18-åring debuterade han som amatör på den dåvarande Europatouren – proffsdebuten gjordes i Portugal ett år senare.
Som 55-åring är Robert Karlsson tillbaka på dagens DP World Tour.
– Det var fem år sedan jag var här. Mycket har hänt. Det känns som en rolig nystart även om jag just nu inte riktigt vet vad detta kommer att leda till, säger Karlsson inför Bahrain Championship, hans andra DPWT-tävling för året.
Han har precis spelat ett inspelsvarv med Marcus Kinhult och Mikael Lindberg.
– Jag vill ju känna att jag fortfarande har något här att göra. Det var faktiskt riktigt skönt att klara kvalgränsen i Ras al Khaimah förra veckan.
Varför är du här?
– Dels är detta en förberedelse inför de tävlingar som jag i år får spela på Champions Tour i USA, dels är det en rolig grej att på det här sättet få komma ”hem” till DP World Tour igen.
Robert är den svenske spelare som vunnit flest titlar på touren. Totalt elva stycken. Säsongen 2008 vann han tourens totala penningliga, han spelade sitt andra Ryder Cup och vann World Cup tillsammans med Henrik Stenson. På Idrottsgalan i Globen fick han utnämningar i kategorierna ”Årets manlige idrottare” och ”Årets Lag”.
– Åren har gått och det är inte alla som kommer ihåg, eller ens var med. Förra veckan spelade jag med killar som är yngre än min dotter, säger Robert med ett skratt.
Frågan känns given: Här är det att möta yngre spelare som bombar sina drives med längder som jag antar att du själv inte kommer upp i?
– Så är det absolut. Jag slår ungefär lika långt som jag gjorde till exempel 2008, ibland något längre, men det är helt sjukt att se vissa här ute. De kan lägga in en helt annan växel när de vill slå riktigt långt.
Någon jämförelse?
– Jag spelade med Joel Moscatel, spanjoren. På ett par 5-hål – 560 yards med lite medvind – slog jag en bra drive och kunde nå greenen på två slag med en järntvåa. Han slog en järnsjua. Där skiljde det fem klubbor. Sista dagen spelade jag med en sydafrikan, Casey Jarvis. När jag hade en järnsjua in mot greenen slog han en gapwedge som blev för lång
Du själv tog en plats bland de allra bästa i puttiningsstatistiken – det finns andra sätt att tjäna slag mot de övriga i fältet.
– Ja, vi pratade om det idag under inspelsvarvet, jag och Marcus Kinhult. Vi hade ofta samma längder och avstånd. Det handlar om att titta på statistiken och hitta tiondelarna i spelets olika delar. Alla har olika förutsättningar men alla kan hitta sina egna vägar för att sänka sina snittscorer.
– Idag jobbar alla med statistik – det gjorde vi ju inte alls tidigare.
Ser du någon nackdel med det?
– På sätt och vis. Det har blivit tydligt att man tjänar slag på att undvika misstag. Riskminimering har blivit en viktigare del av spelet. Även korta järn slås ibland mot greenernas större, säkrare ytor. Det kan vara strategiskt smart men ibland också upplevas som lite fegare. Man vill inte tappa sin livsstil, man jobbar med stora team och har betydligt högre omkostnader än vad vi hade när vi kom ut på touren. Statistiken visar hur man bäst klarar sig. Vi tänkte inte så mycket på den. När vi fick pengar var det en bonus, vi tänkte mera på att försöka bli lika bra som Torrance, Langer och Ballesteros.
Vad är din drivkraft idag?
– Framför allt vill jag känna att jag kan slå de golfslagen som jag vill. När jag litar på vad jag gör och när jag känner mig trygg på banan… då är jag riktigt nöjd.
– Sedan har resultatet eller placeringen faktiskt ingen betydelse. Jag spelar varken om poäng eller prispengar och har egentligen inget att bevisa.
Två knäoperationer har stört de två senaste säsongerna på den amerikanska Seniortouren, Champions Tour. Hur kommer årets säsong att se ut?
– Förhoppningsvis blir det ett skadefritt och lyckat år. Jag har tappat min fullvärdiga kategori i USA men vill förstås ta vara på de chanser jag får för att ta det tillbaka. Samtidigt känns det som en rolig nystart att spela ett antal tävlingar på DP World Tour. En tanke är att spela i Italien, Tyskland och Skottland i sommar. Mycket beror på hur ofta jag får spela på Champions Tour och hur det går i kvalen till majortävlingarna. Här på DP World Tour får jag spela tack vare mina gamla meriter.
Inför ditt 36:e år som proffs – hur sugen inför en ny säsong kan du vara?
– Haha. De här dagarna i Ras Al Khaimah och Bahrain har varit riktigt roliga på flera sätt. Det var faktiskt nervöst på första tee förra torsdagen – jag kände mig inte helt bekväm med att plötsligt spela på DP World Tour igen.
– Men det har varit en positiv upplevelse att få komma tillbaka. Jag har träffat vänner från förr, fått en ny inblick i allt som hänt på touren och med spelet på den här nivån. Jag har kunnat se på tourlivet med lite nya ögon. Jag tycker att touren på flera sätt har blivit bättre, man har förstått hur bra det mesta är på touren. Vi ska vara tacksamma för vad vi fått.
Vad minns du av din första tourtävling sommaren 1988?
– Jag var amatör och landslagsspelare och fick spela PLM Open på Flommen i Skåne. Jag visste inte att man behövde registrera mig innan tävlingen. Jag gjorde det för sent men fick spela ändå. Men jag klarade inte kvalgränsen.
Hur länge vill du fortsätta?
– Tanken har dykt upp på senare tid. Jag har trots allt gjort det här på heltid sedan jag var 16 år. Nu börjar jag också titta framåt och tror att jag om ett par år kan vara sugen på att hitta något annat. Jag har kontakt med en golfbanearkitekt hemma i North Carolina, jag har gillat att coacha och kan gärna tänka mig att träna andra spelare. Vi får se. Nu ser jag fram emot den här veckan i Bahrain. Jag är nöjd med hur jag hanterade förra veckans tävling och idag kände jag att jag kunde slå några av de där sköna golfslagen som jag vill slå.
Helt ok att stå på fairway med en järnsjua när motspelaren plockar fram en gapwedge?
– Absolut.
