AUGUSTA, GEORGIA Det var givetvis bara en fråga om när teen på hål 13 skulle flyttas bakåt. Och under sommaren i fjol dök det upp satellitbilder som visade att det slutligen börjat hända grejer på ett av golfens mest ikoniska par 5.
Under årets The Masters står vi där vid repen, en bra bit till höger om tallarna där Phil Mickelson slog sin galna järnsexa under 2010 års The Masters, medan blicken förundrat letar sig upp i den avlägsna och långa backe som 13:e hålets tee förvandlats till.
Drygt 30 meter har lagts till i scorekortet. Totallängden har gått från 466 till 498 meter.
För de gröna kavajerna handlar det inte bara om att spelarna ska ha ett längre avstånd kvar till greenen efter utslaget.
På onsdagens presskonferens slog ordförande Fred Ridley fast att fältet mer än gärna får börja greppa drivern på hålet igen. Ja, istället för att plocka fram en spoon och skicka en draw runt det vänstra hörnet. Att fler slår driver kommer att medföra något fler vildare missar, vilket också bidrar till att färre får möjlighet att dra upp andraslaget på greenen.
Under första ronden av The Masters verkade dock mycket vara sig likt. Varm temperatur, ganska lite vind och överlag riktigt välkammade förhållanden lockade merparten av fältet att skicka in bollen på två.
Men en närmare titt på siffrorna visar att något faktiskt har hänt, då hål 13 nu spelas som banans svåraste par 5 med en snittscore på 4,72 slag. Ett faktum som bör ställas mot att hålet historiskt sett sladdat in tävlingens allra lättaste par 5.
Troligen är det först under lördagen och söndagen som vi verkligen får bekanta oss med hålets nya skepnad i skarpt läge. Under lördagen väntas både regn och vind vilket kommer att placera ännu längre klubbor i händerna på de spelare som funderar på att gå för greenen.
Det risk- och belöningselement som ordförande Ridley säger att klubben eftersökt på hålet kan där vridas upp till elva på volymknappen, förutsatt att förhållandena inte är för extrema och gör det uteslutet för samtliga spelare att ens överväga möjligheten.
Den aktuella prognosen för söndagen säger att vinden till viss del består, samtidigt som regnet drar undan. I detta skede får också den nya teeplaceringen bekänna färg och krypa djupt in i fältets huvuden. Att komma till hål 13 i en av de sista bollarna, med ledningen inom räckhåll, och ta ställning till om det är värt att peta upp en järntrea mot greenen blir ett mycket mustigare beslut än att slentrianmässigt låta caddien sträcka över en sjua.
Risken kommer i allra högsta grad att finnas där och tar in en möjlig dubbelbogey i spel.
Samtidigt hägrar belöningen förrädiskt vid horisonten sett till hur en birdie eller eagle kan plocka in avgörande slag mot det övriga fältet.
Sekunderna av ångest som fyller kroppen efter en tunn träff som seglar mot Rae’s Creek blir inte att leka med. Detsamma kan sägas om ögonblicket när en järnfyra med kraftfullt penetrerande flykt hittar rätt vinkel in mot flaggan.
Vi i publiken eller tv-soffan kan stå som klara vinnare om Augusta Nationals intention kring att addera ytterligare lager av dramatik till en av världens bästa arenor för tävlingsgolf uppfylls.
Samtidigt ger det också en indikation på hur de designmässiga värdena hos vissa hål i golfvärlden kan återställas eller förstärkas genom en boll som går något kortare. Men det är en större diskussion som inte bör kantra vid en hyperprivat och tvärstängd bana i Georgia.
