Moderatorn, givetvis klädd i klubbens gröna medlemskavaj, kommer först ut när dörren till vänster om podiet öppnar. Sedan följer Tiger Woods raskt i hans kölvatten.
Det är tisdag och den självskrivna huvudpunkten i det fullmatade programmet med presskonfenser kan inledas. Från Rory McIlroy vid 09.30 till Scottie Scheffler sex timmar senare ska frågor ställas och svar levereras innanför de mörka trädörrarna till intervjurummet.
Eftersom antalet platser är begränsade har jag parkerat mig längst ut på rad fyra, redan en halvtimme innan när Jon Rahm möter en knappt halvtom sal.
Jag har tappat räkningen på antalet presskonferenser jag har sett med Tiger Woods under åren.
Men tonen är något annorlunda när vi skriver 2022. Antalet dräpande oneliners är aningen färre och frågor som får Tiger att skruva på sig lite obekvämt besvaras inte längre enbart med ett korthugget “ja” eller “nej” och en intensivt borrande blick.
Dock har Tiger Woods i stort sett alltid lämnat eftertänksamma och djupt initierade svar på frågor som berör ämnen som han själv har ett genuint intresse för. Till 95 procent faller dessa inom kategorin golf och golfbanor – samt till viss del familjen om det inte rör sig om saker som tränger allt för långt bakom den privata sfärens hårda gräns.
I intervjurummet i Augustas gigantiska pressbyggnad sitter vi alla på nålar fram till svaret på fråga två kommer.
Tiger säger då att han räknar med att spela The Masters 2022.
Fast det är bara någon minut senare som det bränner till på allvar. När vi får en inblick i hur det verkligen är att vara Tiger Woods, 14 månader efter bilolyckan i Palos Verdes – och hur sviterna efter kraschen hela tiden riskerar att omkullkasta planerna på spel.
Hur ska jag få bort all svullnad och kunna återhämta mig till nästa dag?
Det handlar om vad min kropp klarar av att göra nästa dag och återhämtningen. Det är den tuffa delen. Vi kör på, försöker och återhämtar oss så bra som möjligt under kvällen och får se hur det känns under nästa morgon. Sedan är det alla aktiveringar och att gå igenom hela processen igen. Du värmer upp, värmer ned eller testar och sedan kyler du ned. Och detta måste du göra dag ut och dag in.
Det är påfrestande och retfullt att enklare saker som jag tidigare bara kunde göra, nu kräver ett par timmars förberedelser och lika mycket efteråt.
Han pratar också om sina fysiska smärtor.
De finns där. Varje dag.
Jag kan slå bollen utan problem. Jag har ingen tvekan över vad jag kan göra rent fysiskt sett till golfen. Nu är det att gå som är den tuffaste biten. Och det här är ingen lätt promenad till att börja med. 72 hål är en lång väg, och det kommer att bli en tuff utmaning. En utmaning som jag vill anta.
Mina PT:s och kirurger sade att jag kan göra det här igen. Nu är det upp till mig att stå ut med smärtan. Men jag kände att jag fortfarande kunde göra det. Jag vet inte för hur många år till.
Min rörlighet kommer troligen inte att bli mycket bättre. Kommer jag att känna mig bättre? Ja, det kommer jag. Jag kommer att bli starkare. Men sett till rörligheten finns det inte mycket mer. Jag är så begränsad av hårdvaran [skruvar och plattor i benet, reds anm] där inne att jag inte lär få ut mycket mer.
Slutet på karriären avhandlas också. Inte helt ologiskt med tanke på att det är en snart 47-årig spelare, med en omfattande skadehistorik, som äntrat podiet. Även här bemöts vi aningen annorlunda mot tidigare, utan defensiva kontringar från Woods håll. Han instämmer istället när Billy Horschels uttalande om att “Tiger vill lägga av på sina egna villkor” kommer upp som en möjlig motivationsfaktor för att komma till denna punkt.
När jag bestämmer mig för att lägga av är när jag känner att jag inte kan vinna längre. Då sätter jag punkt. Men det känns som att jag fortfarande kan göra det, och att jag fortfarande har händerna som krävs för det. Kroppen rör sig tillräckligt bra.
Efter detta svar rundar den gröna medlemskavajen av presskonferensen. Tiger Woods tackar artigt och försvinner ut genom den vänstra dörren igen. Snart ska Dustin Johnson träda in där. Troligen inför en något glesare skara av församlat mediefolk.
Att vi åter får möta Tiger Woods i detta sammanhang känns både otroligt och surrealistiskt. Kommentaren om måndagens träningsrunda ges med ett stort leende och drar ner de största skratten.
Gårdagen var otrolig. Alla älskar Freddie [Couples, reds anm]. Det var därför de kom dit.
Men kanske är det svaret på frågan från i mitten av presskonferensen som allra bäst sammanfattar den återkomst som vi får bevittna på Augusta National.
Om någon hade sagt till dig under de första dagarna eller veckorna efter olyckan att du skulle kunna spela The Masters och ha förväntningar om att kunna vinna, vad hade du själv tänkt om detta?
Vid denna tidpunkt var jag fortfarande i en sjukhussäng, som jag inte ens lämnade för att se mitt vardagsrum, under tre månaders tid. Så det var en tuff väg att slutligen komma dit att jag inte var i rullstol eller behövde kryckor för att gå, men ändå hade fler operationer framför mig. Att säga att jag skulle vara här och spela samt prata med er igen hade känts väldigt osannolikt.
Rangen och banan stängs ungefär samtidigt som att Tigers presskonferens avslutas. Utanför mullrar snart åskan medan ett kraftigt regn smattrar mot taket. Om drygt 41 timmar hoppas Tiger Woods äntra ettans tee ihop med Louis Oosthuizen och Joaquin Niemann.
