10 398 dagar har passerat sedan Joakim Haeggman peggade upp ihop med Jose Maria Olazabal i lördagens fyrboll på The Belfry.
Under åren som gått har Sverige successivt växt i lagkläderna på allvar.
Den europeiska sidan har fått en återkommande och rätt pålitlig kraft att räkna med i kaptenernas lagbyggen. Ibland genom att vara mer ute i kulisserna för att vid andra tillfällen kliva fram och verkligen ta plats i hetluften.
En utveckling som givetvis skett i samstämmig klang med hur fler svenska spelare kunnat hävda sig på världsrankingen genom framgångar på båda sidorna av Atlanten.
Idag omges vi visserligen av betydligt mer osäker framtid på denna front.
Men låt oss för ett ögonblick blunda och förtränga att fjolårets Ryder Cup på Whistling Straits avgjordes med noll och inga svenska spelare i laguppställningen. Med ögon som nu förlorats i ett partiskt blågult skimmer är ju de tre dagarna i Italien redan instämplade, konterade och bokförda som ett historiskt Ryder Cup.
För första gången lotsas laget av en svensk kapten. Och jag tror att Henrik Stenson kan passa utmärkt i den rollen.
Jag har egentligen inte sett honom aktivt leda en grupp och vet inte till hundra procent vilken roll han hittills intagit i det europeiska omklädningsrummet som spelare eller vice-kapten.
Istället har jag storögt följt bollbanan från järnslag som varit så smärtsamt fulländade att man inte riktigt vetat var man ska ta vägen.
Det finns också minnen från när han tragglat sig igenom ronder som varit ganska dystra tillställningar. Som efterföljts av kommentarer om att “spelet är på rätt väg” och därefter utmynnat i ännu fler timmar med hårt arbete på rangen.
För mig har Stenson med tiden personifierat bilden av en envis perfektionist – både i sina bästa och mer skakiga stunder.
Detta är bärande egenskaper som fått honom att prestera ronder som vi fortfarande kommer att prata om lång tid efter att klubborna lagts på hyllan. Men som också lett till att blicken borrats ned ännu djupare i rangens grästorvor när han jobbat sig ur avgrundsdjupa svackor.
Vid sidan av det lugn och den orubblighet som smeknamnet “Ice Man” syftar på har det också kunnat skymtas en intensiv glöd inombords som de spegelblanka linserna gjort sitt bästa för att stänga ute. När Stenson själv inte levt upp till sina egna högst ställda förväntningar har utrustning eller föremål ibland hamnat i vägen för intensiva urladdningar, som gett ett snabbt och effektivt utlopp för uppdämd frustration. Ett tydligt kvitto på hur mycket av sin själ som Stenson lägger ner i sitt arbete, som kanske inte alltid varit jättevackert att beskåda. Men visst. Jag har i alla fall aldrig sett det tas ut över en funktionär, representant från media eller någon i publiken.
Utnämningen till kapten för Europas lag är naturligtvis heller ingenting som Stenson kommer att ta sig an halvhjärtat. Envisheten, glöden och känslan för att inte lämna någonting åt slumpen kommer att utnyttjas fullt ut även här. Hela vägen från de initiala förberedelser som påbörjats i nuläget till att mikrofonen stängs av efter sista presskonferensen på Marco Simone.
Resan mot en europeisk seger på hemmaplan blir lång och mödosam. Motgångarna kommer att radas upp i form av sviktande formkurvor och oväntade skadeproblem hos förmodade nyckelspelare.
Därför känns det tryggt att ratten lämnas över till en 45-åring som vet det mesta om hur man hanterar golfens mindre roliga dagar. Som envist biter ihop, jobbar på och inte drabbas av panik.
Henrik Stenson är denna person. Sveriges förste kapten i Ryder Cup.
