Bokstäverna “WD” lyser nu i resultatkolumnen vid två av de fyra majorstarter som Tiger Woods gjort under de senaste tolv månaderna. Återkomsten efter bilkraschen i februari 2021 är egentligen en makalös bedrift i sig. Den som inte tycker att det är ett rent under att han går, står och stundtals spelar makalös golf igen bör snarast googla fram bilderna på Woods demolerade Genesis GV80-suv. 

Spelmässigt existerar det inte många frågetecken, utan snarare utropstecken kring det vi sett. Tiger Woods slår fortfarande bollen fruktansvärt bra, har en imponerande fart i sin sargade kropp och ett register av slag som många av kollegorna bara kan drömma om.

Att han får slåss mot kvalgränsen under en lördagsförmiddag som mest handlar om överlevnad i Augustas kyliga morgonluft är ett öde som delades med yngre namn som Si Woo Kim. Det är en del av tillvaron som professionell golfspelare och inget konstigare än så.

Woods var inte heller ensam om att falla handlöst i resultatlistan under eftermiddagens spel, där Dustin Johnson också kastade in bogeys i scorekortet på löpande band.

Men rent känslomässigt är det ändå svårt att slå undan funderingarna. Kan detta möjligen kan vara det sista vi sett av Tiger Woods på en tävlingsarena?

Det är en fråga som ställts många gånger tidigare och hittills har vi alltid varit fel ute. Troligen nu också.

Tiger Woods drivkraft är dock att spela majors. Att ingå i ett fält i ett av golfens fyra stora mästerskap och ha fyra ronder framför sig där det finns en chans att stå som segrare under söndagen.

Men majors är krävande tävlingar och arrangemang, som med all rätt blir allt svårare för Tiger Woods att slutföra. Det vi upplevt på Augusta under veckan som passerat är långt ifrån ett ovanligt scenario med lynniga vädersystem och tuffa förhållanden samt de utdragna och upphackade speldagar som krävs för att pressa in finalronderna under de stora tv-bolagens snäva sändningsfönster. 

Närmast väntar PGA Championship på Oak Hill i Rochester under andra halvan av maj. Varken där eller på Royal Liverpool, spelplats för The Open Championship under juli månad, finns det några garantier för att mössan, täckvästen och regnbyxorna kan lämnas hemma.

US Open på Los Angeles CC i juni månad bör visserligen inte vara något frågetecken sett till vädret, men är helt obruten mark för Tiger Woods tävlingsmässigt och kräver troligen ett och annat studiebesök i förhand för att hårdkoda fram spelplanen. 

Jag blir inte förvånad om Tiger Woods till slut startar i några av dem och även klarar nån kvalgräns eller två. Samtidigt trillar jag inte heller baklänges ifall vi inte ser honom i någon mer major under 2023 – eller någonsin.

Att spekulera kring hur Tiger Woods känner inför detta är visserligen på gränsen till meningslöst. Han är inte ihopskruvad på samma sätt som de flesta av oss, rent mentalt. Här är istället någon som ser en lockande utmaning i att åka hem till Jupiter, bita ihop och påbörja sin femtioelfte rehabperiod när det finns en möjlig majorstart som hägrar i horisonten. Men förr eller senare kommer en slutpunkt. Oavsett begynnande hälsporrar, ihoplappade högerben och stelopererade ryggar. Något som Woods själv allt oftare pratar mer öppet om.

Skulle golfens allra största karriär ta slut vid ett påbyltat järnslag ner i greenbunkerna på Augusta Nationals 17:e hål? Jag sitter givetvis inte på svaret. Men om så är fallet är det bara att säga tack för alla magiska stunder som levererats under loppet av fyra olika decennier.