MARCO SIMONE G&CC, ROM. Bortom statistik och siffror finns det alltid personer, händelser och platser som gör en bra golftävling ännu bättre. Så spring åt andra hållet eller fortsätt att läsa. Det har nu blivit dags för en hyfsat personligt färgad sammanställning över lördagens mesta höjdare i Ryder Cup.
Ludvig Åberg och Victor Hovland
Dags att sparka in en totalt vidöppen dörr och klara av det mest givna valet först av allt. Okej, Brooks Koepka och Scottie Schefflers insats är milt sagt inte det starkaste vi har sett på en golfbana i ett Ryder Cup. Men Ludvig Åberg och Victor Hovland är nu inskrivna i Ryder Cup-historien som ett foursomepar av rang. Två spelare som verkligen njöt av varandras sällskap på banan, med en gemensam aura som dröp av spelglädje och positiv kampvilja. Den sista tändningen i fyrbollsmatchen ingjöt mer puls i den aningen trevande tillställningen, men kom för sent och räckte tyvärr inte för att stoppa Burns och Morikawas bestämda framfart.
Marco Simones 16:e hål
Ett drivbart par 4 som adderat både puls och drama samt ett antal osannolika händelseförlopp.
Designmässigt en rätt habil risk- och belöningspastej där du vill pressa in ditt utslag på greenen mellan bunkrarna. Tvekar du och kladdar ut den till höger väntar vatten. Vill du för mycket och stryper bollen vänster väntar obstinat ruff eller mer eller mindre svettiga bunkerslag, beroende på var den aktuella flaggan placerats.
Någon som blev förvånad när Tommy Fleetwood sänker sin chip från ruffen för eagle, för att ta matchen mot Burns och Harman vidare till hål 17? Nej, tänkte väl det. Vid det här laget har vi börjat lära oss att det är sådant som händer på Marco Simones 16:e hål.
Luke Donald
Fick släppa till tre poäng i USA: riktning under eftermiddagens fyrbollar. Men hittills har Luke Donald i stort sett gjort det mesta rätt. Hanterade incidenten/bråket/tjafset mellan Rory McIlroy, Shane Lowry och Cantlays kepsviftande caddie Joe LaCava med hyfsad diplomatisk finkänslighet utan att tappa Rorys rygg. Donald ger annars sken av att glida runt i kulisserna för att här och där levitera fram sig på rätt plats i rätt ögonblick ute på banan. Till skillnad från Zach Johnson som plötsligt framträder ur en lucka i marken på tee vid hål 16 för att hävda sitt veto kring Jordan Spieths klubbval. När Spieths spoon åkte rakt i vattnet till höger hade Johnsons lagkeps för en sekund eller två ersatts av en präktig vit strut på hans huvud.
Patrick Cantlay och Max Homa
Det ryktas om att Patrick Cantlay vill ha betalt för att spela i Ryder Cup, och vägrar att bära lagkepsen som en tyst protest mot detta. Alltså att han i praktiken följer i samma fotspår som Mark O’Meara och andra amerikanska spelare tidigare trampat upp. Oavsett hur han egentligen ser på saken stod den granithårda världsfemman för en krossande avslutning i dagens fyrboll, där han rakade i tre raka birdies och baxade hem en stark poäng mot Rory McIlroy och Matt Fitzpatrick. Tidigare under dagen hade Max Homa lyckats lägga i en högre växel och börjat sätta alltmer färg på sina matcher. Visst, de poäng som plockades av Homa är ytterst värdefulla i sammanhanget. Men framförallt fick vi se en amerikansk spelare som genuint stortrivdes på Marco Simone och framgångsrikt sög i sig vartenda gram av publikens energi, exempelvis genom att låta åskådarmassornas mer Peroni-stinna häcklare få djupa kallsupar av sin egen medicin.
Robert MacIntyre
Fick stå i skuggan av sin Ryder Cup-mentor Justin Rose under sin frustrerande gårdag men kunde nu kliva fram och muta in en kännbart tydligare plats på golfens allra största scen under slutet av lördagens spel. Draperiet lyftes an aning högre runt skottens lödiga slagrepertoar, samtidigt som det inte går att ifrågasätta exakt hur mycket själ och hjärta som den här mannen investerar i sitt första Ryder Cup. Ge mig mer!
