Vilken grej.
Det var orden som Pernilla Lindberg, med lite hesare och darrigare röst än normalt, upprepade gång på gång på den tionde greenen på Dinah Shore-banan. Samtidigt som hon i den ena björnkramen efter den andra omfamnades av pappa Jan, mamma Gunilla, kompisarna och tourkollegorna Azahara Muñoz och Madelene Sagström, puttcoachen Jon Karlsen med flera.
Ja, Pernilla Lindberg – vilken grej!
Jag kan bara hoppas att ni som läser det här följde den utdragna upplösningen av årets första major, eller att ni snarast letar upp ett sammandrag med höjdpunkter. För att med enbart ord försöka göra den här hårresande majorduellen rättvisa tror jag blir tufft.
Om vi verkligen kokar ner det så tog det alltså 72 reguljära hål, åtta särspelshål, fem dagar och i slutändan en bestämd tiometersputt i bakkant innan Pernilla Lindberg stod ensam kvar av de 117 tjejerna i startfältet.
Men vi måste addera fler ingredienser än så för att måla en bra bild av Pernilla Lindbergs bedrift.
Hur Lindberg efter sin inledande 65-rond på torsdagen var med och anförde fältet från start, vilket innebär att hon den här veckan gick och lade sig med ledning eller delad ledning i tävlingen fyra kvällar i rad. En sits som gör det förrädiskt lätt att råka gå händelserna i förväg.
Hur Lindberg i de tuffaste och mest pressande stunderna under finalronden bara fortsatte att förpassa 2-, 3- och 4-metersputtar till botten av hålet. Inte ens världens uttalat bäste puttare Inbee Park kunde i slutändan matcha den uppvisningen.
Hur det under finalronden var så många spelare med i tätstriden att varje ny bildruta vi matades med ackompanjerades av orden ”den här putten är för att gå upp i (delad) ledning”, vare sig det var Lindberg, Jessica Korda, Jennifer Song, någon av Jutanugarnsyskonen eller Inbee Park vi tittade på. Det var ett veritabelt getingbo av spelare i toppen den här tävlingen och Pernilla Lindberg besegrade till slut varenda en.
Hur Pernilla Lindberg först på det 72:e hålet och sedan på det tredje särspelshålet på söndagen plockade fram två fenomenalt pricksäkra wedgeslag som bäddade för de birdies som behövdes för att först ta sig in i och sedan hålla sig kvar i särspelet.
Hur spelaren som i slutändan var det sista hindret att besegra – Inbee Park – är den klart mest dominerande spelaren i modern tid, sedan Annika Sörenstam avslutade sin karriär. En sjufaldig majorsegrarinna, OS-guldvinnare och före detta överlägsen världsetta.
Berättelsen i amerikanska Golf Channels nyhetssändning på söndagskvällen inför fortsättningen av särspelet mellan Park och Lindberg var den om kampen mellan en superstjärna mot en omeriterad 31-åring från Sverige, som bara slutat topp-10 i en major en enda gång tidigare.
Vad omvärlden fram till nu inte vetat om är precis vilken sorts tävlingsmänniska Pernilla Lindberg är.
Den där sorten som helt enkelt – tja, enkelt är det ju på inget sätt, men likväl – bestämmer sig och sen vägrar att ge upp.
Faktiskt kan Lindberg den här veckan till och med ha övertygat sig själv om precis hur bra hon är och vad hon kan uträtta under press.
”Jag kommer aldrig mer att tvivla på mig själv igen. Jag bevisade så mycket för mig själv den här veckan genom att göra det jag gjorde.” sa hon i tv-intervjuerna och på presskonferensen direkt efteråt.
Jag talade med hennes svingtränare, Patrik Jonsson, efter att segerputten fallit och han kunde beskriva hur Lindberg under fjolåret kämpat lite med motivationen och att hon ifrågasatt om hon verkligen var tillräckligt bra i takt med att nya, yngre stjärnspelare tog en allt mer framträdande plats på LPGA-scenen.
När hon under LPGA-tourfinalen i Florida i höstas var med i tätstriden på söndagen och slutade delad fyra tog Jonsson en mängd bilder på ledartavlor där Lindbergs namn stod intill Jessica Kordas, Ariya Jutanugarns, Lexi Thompsons, Michelle Wies med flera.
Han visade dem för Lindberg bara för att ge henne en påminnelse, ett slags handfast kvitto på hon har spelet som krävs i sig och att hon hör hemma i den absoluta världstoppen.
För han visste så väl att om det är något Lindberg har i sig, djupt inpräntat i ryggmärgen är det ett sjuhelsikes driv.
En järnvilja och en orubblig inställning att aldrig ge sig. Att fortsätta träna tills det sitter, även de gånger när det dragit in regn- och hagelskurar över övningsfältet som fått Jonsson själv att tycka att det nog är dags att sluta för dagen och ta nya tag nästa morgon.
Eller som den här måndagen – att fortsätta fajtas och rulla i avgörande puttar till dess att motståndaren inte längre hade något krut kvar att kontra med.
När jag tänker tillbaka mina möten med Pernilla Lindberg genom åren tror jag att det är hennes alltid lika glada, trevliga och genuina sätt, hennes breda och smittande leende som förmodligen förklätt den tävlingsmänniska som alltid funnits där innanför.
Nu fick vi på allvar se en annan sida av henne – den ramstarka, bestämda, omutliga, orubbliga och totalt fokuserade tävlingsmänniskan Pernilla Lindberg.
Den Pernilla som i unga år vägrade förlora golfmatcherna mot pappa Jan i trädgården hemma i Bollnäs. Fast den här gången hette motståndaren Inbee Park.
Måndagens majordrama kommer att bli ihågkommet som ett av de häftigaste hittills i svensk majorhistoria. Och Pernilla Lindberg kan numera och för all framtid kan titulera sig som majorsegrare.
Vilken grej!
