Var är stämningen? Vad är det för tafatta försök för att få igång festen? Var är de dramatiska situationerna som gör Ryder Cup så speciellt?
Ur ett underhållningsperspektiv kommer årets Ryder Cup knappt upp i samma höjder som en innebandyuppvärmning i division 2.
Spelmässigt har USA imponerat och Europa stundtals sett handlingsförlamat ut. I många vardagliga sportsammanhang brukar de på förhand avgjorda matcherna, leda till ljumma tillställningar. Inför Ryder Cup var USA favoriter men matchen var inte avgjord på förhand och Ryder Cup är inte ett vardagligt sportsammanhang.
Förra gången den spelades i USA, på Hazeltine 2016, var de också favoriter inför och de var nästan lika överlägsna som i år och de levererade nästan lika bra.
Men då tycktes varenda slag, varenda steg, varenda skänkt putt och varenda uppeggning av boll som amerikanerna gjorde, vara lika stort som att vinna Super Bowl. Det vrålades, det buades och det kokade utanför och innanför repen. Två år senare på Le Golf National i Paris tog europeiska publiken vid och sångerna och jubelropen ekade från det att solen gick upp till den gick ner. Till och med spelarna i Europa blev överväldigade av atmosfären.
På Whistling Straits har det också jublats, det har buats och det har häcklats. Och vare sig man gillar det eller inte så har just häcklandet blivit en del av Ryder Cup. Men buropen i år kommer bara från ett fåtal, häcklandet från ännu färre (ibland från bara en överförfriskad besökare som hörs tydligt i TV eftersom alla andra runt omkring honom är knäpptysta.) Det är bara birdiejublen som hörs ända ut till båtarna i Lake Michigan. Men även de är kortvariga.
Det är som om alla från första slaget vetat att USA kommer vinna det här och det är ingen idé att ödsla onödig energi på något som redan är klart. Vi dyker upp, vi klär oss i rött-blått-vitt och vi öppnar alla munnen tillsammans om det är absolut nödvändigt. Den amerikanska publiken har till och med låtit Europas bästa spelare Jon Rahm och Sergio Garcia komma lindrigt undan.
Visst, det är kanske en naturlig reaktion att lugna ner sig när ens lag spelar bra. Men det är stämningen på Hazeltine och revanschen på Le Golf National som gör Ryder Cup så speciellt. Största jublet i Paris fick Alex Norén när han i sista boll sänkte putten på 18. Då hade matchen varit avgjord sedan länge.
I singelmatcherna behöver USA 3,5 poäng för att vinna Ryder Cup. De har starka spelare i första bollarna och avgörandet kan komma tidigt.
Om det blir så, kommer ens publiken vara kvar när Daniel Berger och Matt Fitzpatrick i sista matchen spelat klart?
Spelarna i USA:s lag har inte gjort sitt heller och kanske är det ingen av de 12 spelarna som riktigt har det i sig att pumpa upp volymen på samma sätt som Patrick Reed.
Dustin Johnson ser ut som att han spelar i sömnen och är tillräckligt bra för att göra det också.
Brooks Koepka vet att han har ögonen på sig efter skriverierna om att han inte kan spela lika bra i lag som för sig själv. Han knyter näven mer än vanligt, men bara när det är som mest förväntat av honom.
Bryson DeChambeau bröstar upp sig som hulken korta stunder men lugnar snabbt ner sig och ser ut som en vetenskapsman igen.
Tony Finau försökte på fredagen och fick igång delar av publiken, på lördagen spelade han inte lika bra och la inte ens energi på att hylla sin bättre spelande fyrbollspartner Harris English.
Mitt i allt lyckas Ian Poulter sänka ett par parputtar för att hålla sig själv och Rory McIlroy kvar i matchen. Poulter får sin Ryder Cup-blick och publiken börjar bua lätt men läser samtidigt på ledartavlan att Dustin Johnson och Collin Morikawa kommer fixa detta. Buropen ebbar snabbt ut (och blicken slocknar i Poulters ögon).
På hål 18 vinner Shane Lowry en viktig poäng för Europa. Han vet vad det här handlar om och har drömt om att få spela Ryder Cup hela livet. Han jublar, han knyter näven, han snubblar nästan över sin putter och han vrålar på ett sätt som endast Justin Thomas gjort i det amerikanska laget.
Men Thomas publikfrieri leder bara till ett par lama ”USA! USA USA!” som på sin höjd hörts två hål bort på Whistling Straits så Justin Thomas går från adrenalin-junkie till busfrö igen.
Själva golfbanan i årets Ryder Cup har såklart en inverkan på atmosfären. Här kommer publiken inte lika nära spelet som på många tidigare Ryder Cup-banor. Men det finns gott om läktare och tack och lov har de inte stört den visuella upplevelsen av underbara Whistling Straits.
Straits Course har stått för den största underhållningen. Vi har fått se annorlunda bunkerslag, kluriga flaggplaceringar, intressanta strategival och spelvinklar från tee och in mot greenerna. Spelmässigt är årets Ryder Cup en höjdare och klart bättre än exempelvis Hazeltine där spelet såg exakt likadant ut i tre dagar. Vad gäller stämningen så får vi hoppas att singelmatcherna väcker liv i spelare och publik och att Daniel Berger och Matt Fitzpatrick får spela klart i ett öronbedövande oväsen.
Som det sett ut första två dagarna kommer inte detta Ryder Cup gå till historien som publikfesten på Whistling Straits utan förmodligen som vändpunkten för USA i Ryder Cup. Att det skulle bli ett nytt europeiskt mirakel känns inte troligt.
