PITTSBURGH, PENNSYLVANIA Man kan säga att US Open presenterat sig på fullaste allvar för Ludvig Åberg under denna tisdag. Visst. Fjolårets upplaga av mästerskapet på Pinehurst No 2, som Åberg ledde i halvtid, saknade absolut inte testande element och plockade inledningsvis fram det allra bästa ur hans långa spel. Men när det gäller den riktigt klassiska U.S. Open-utmaningen, med matig och tjock ruff utanför fairway, så var det först idag som han tog in vidden av upplevelsen under inspelsvarvet på Oakmont Country Clubs nio första hål.
– Det är en tuff bana. Det är tuffa förhållanden. Idag är det lite blåsigt också som inte gör det mycket enklare. Men ruffen, den är tjock. Slår man bollen schysst så kan man fortfarande få chanser. Det är det som är grejen. Greenerna har mjukat till sig en del med regnet som vi har fått så jag tycker ändå att det är scorebart om vinden håller sig nere och om man träffar fairways. Men man ska också göra det, konstaterar Ludvig Åberg till Svensk Golf.
Just ruffen fick givetvis sin beskärda del av team Åbergs uppmärksamhet under inspelshålen, där coachen Hans Larsson och givetvis caddien Joe Skovron fanns med på banan. Att skapa sig en mer exakt bild av hur bollen och klubbhuvudet beter sig vid längre och kortare slag utgör en bärande del av veckans förberedelser – eftersom graden av kontroll varierar efter det läge som väntar i det tjockare gräset.
– Det är lite olika. Runt green är det lite fifty-fifty vilket läge som man får. Den kan sitta ner rätt tjockt. Den kan ligga i motgräs. Den kan ligga uppe. Så det är lite ovisst. Men samma sak egentligen från tee. Vi lade ut några extra bollar idag. Ligger den schysst så slår jag järnnian typ 110 meter, om jag öppnar upp den och svingar vänster. Men ligger den tjockt kan man inte göra mycket. Då är det bara att chippa i sidled. Det är också lite fifty-fifty, skulle jag säga.
Även med en fairwayträff noterad i statistiken är bara halva striden vunnen, kan man dock säga. Runt och på greenerna väntar nästa del av utmaningen i form av branta chippslag i snårig ruff och testande puttar på Oakmonts erkänt snabb och luriga greenytor.
– Vi blev precis klara med att putta på nian, som förmodligen är en av de mest extrema greenerna. Man får se till att missa på rätt ställen. Är du på fel sida av hålet, framförallt när det blåser, så är det svårt att ens stoppa puttarna på greenen. De rullar snabbt och det är mycket lutning på dem. Men det är också så det ska vara på ett US Open, tycker jag.
Sett till Åberg själv är Oakmont en bana som kräver mycket av alla delarna av hans spel. I senaste majorn, PGA Championship, fick Åberg lämna Quail Hollow med en missad kvalgräns efter att en mindre bra fredag sett till det långa spelet. Sedan dess har han avverkat The Memorial (d16) och RBC Canadian Open (d13). Två tälvingar där vissa ljuspunkter kunnat skönjas , med positiva siffror i statistiken för intjänade slag med järnen och från tee.
– Jag tycker att jag har sett framsteg under de sista två tävlingarna. Det var kul att avsluta schysst på söndagen på The Memorial med en bra runda. Och jag såg även grejer tidigare i veckan där som jag gillar, framförallt hur jag slog bollen. Och sedan tycker jag att det fortsatte på ett positivt sätt i Kanada, och jag kom iväg med en helt okej placering. Jag gillar hur det känns och hur det ser ut på video. Och det är bättre än vad det har varit den sista månaden i alla fall.
