Arnold Palmer, hål 12, 1958
När Arnold Palmers boll pluggades i sluttningen bakom tolvans green uppstod en omdiskuterad regelsituation. Detta efter att Palmer först spelat vidare på den pluggade bollen, som han gör dubbelbogey med. Med hänvisning till en lokal regel för fri dropp av inbäddad boll, vilken närvarande domare bestred, valde Palmer därefter att spela en alternativ boll från samma plats. På denna noterades ett par. Några hål senare fick Palmer veta att resultatet för den alternativa bollen slutligen skulle räknas. Medspelaren Ken Venturi hävdade dock efter ronden att ett regelbrott begåtts, då Palmer inte klargjort att han skulle spela en alternativ boll förrän den första hålats ut.
Larry Mize, hål 11, 1987
Greg Norman mådde troligen ganska bra inombords efter att han lagt upp inspelet på elvans green. Nu var det upp till Larry Mize att förlänga särspelet genom att försöka få den väntade 45 meter långa chippen någorlunda nära flaggan, för att därifrån jobba i ett par.
Efter några bestämda studsar in på greenen börjar bollen rinna ned i hålets riktning för att sedan gå i – och säkra Mize enda major i karriären. Tv-bilderna med segrarens naturligt energiska reaktion och Normans sammanbitna ansiktsuttryck är fortfarande lika gripande.
Fred Couples, hål 12, 1992
Bollen landar egentligen dryga två meter innan greenens början. Men Fred Couples har decimetrarna på sin sida när hans Maxfli överraskande slår sig till ro i vallen någon halvmeter ovanför Rae’s Creeks obrutna vattenyta. Couples arbetspuls är därefter lika låg som alltid när han utan omsvep chippar upp sig vid flaggan. Ledningen med tre slag är intakt när Couples lämnar greenen. Drygt 90 minuter senare har han bärgat en grön kavaj samt karriärens första och enda majortitel.
Peter Hanson, hål 12, 2012
Han blev förste svensk att spela i The Masters i ledarbollen under en söndag. På hål 12 väljer Peter Hanson mellan att elda en nia eller en lös åtta. Det blir det sistnämnda – och en klockren socket som bromsar in jakten på ledande Louis Oosthuizen med ett gnisslande tjut.
– Jag kände att det var lite för lös sving när jag vände och försökte jaga på den lite på vägen ned. Det var en klockren socket. Jag hade lite bra momentum innan. Och så kommer detta som en rejäl käftsmäll, lyder Peter Hansons egna ord direkt efter ronden.
Jordan Spieth, hål 12, 2016
De plågsamma bilderna från avslutningsronden kommer att finnas kvar på näthinnan under en lång tid framöver. Innan klubban dras tillbaka väljer Jordan Spieth att skifta från sin sedvanliga draw på hålet, i rädslan över att bli lång. Men nej. Den milda fade Spieth vill framkalla räcker inte ens över kanten på Rae’s Creek. Dropp vid lämpligt wedgeavstånd och ett smärtsamt duffat slag som aldrig hade möjlighet att ta sig över vattnet följer sedan. När kvadruppelbogeyn ritats in i scorekortet har Spieth suddat ut sin tre slag stora ledning, och öppnat dörren på vid gavel för Danny Willetts starka avslutning.
