Nio majortävlingar har spelats, sju olika vinnare har korats och fyra av dem tog sin första majortitel. Här är 18 tankar om årets majorsäsong.
1. Schemat skaver
The Masters i april, PGA Championship i maj, U.S. Open i juni och The Open Championship i juli. På pappret ser upplägget toppen ut, men i verkligheten leder koncentrationen till att majorhajpen svalnar direkt efter The Masters och att det aldrig hinner byggas upp någon riktig längtan inför de tre återstående.
Mitt förslag: Behåll datumen för The Masters och The Open, men flytta PGA Championship och U.S. Open till höst och vinter där de kan alternera. Det skulle öppna för fler värdbanor. Tyvärr kommer det aldrig att bli så eftersom just de två majortävlingarna redan har bestämt spelplatser långt fram i tiden.
2. Schemat skaver
Det är hög tid att se över damernas upplägg, där i stort sett bara U.S. Women’s Open och AIG Women’s Open får golfvärlden att notera att det är majorspel på gång. Antingen Chevron Championship eller Evian Championship måste bort. Kanske skulle ett nytt speldatum för KPMG Women’s PGA Championship lösa situationen och leda till större längtan inför alla fem majors. Som det är nu är koncentrationen ur ett intresseperspektiv bedrövlig.
3. Årets bästa: McIlroys knackande
Den majorseger som imponerade mest på mig var Rory McIlroys titelförsvar i The Masters. Att vinna trots (milt uttryckt) knackigt spel från tee var starkt. Han var 90:e man av 91 i precision från tee.
4. Årets sämsta: Clarks andra
Wyndham Clark är ingen personlig favorit. Det var förvisso imponerande att vinna trots att delar av hemmapubliken gjorde allt för att störa amerikanen. Överlag var U.S. Open en blek tillställning där USGA försökte tygla och göra Shinnecock Hills spelbar till varje pris. Trist, tycker jag. Just Shinnecock Hills ska vara golfens monster. Den ska pressa spelarna till bristningsgränsen mentalt, inte göras snällare för att fler ska överleva.
5. Korda övertygar
Seger i Chevron Championship och U.S. Women’s Open. Åtta i KPMG Women’s PGA Championship och fyra i AIG Women’s Open. Missad kvalgräns i Evian Championship var enda plumpen i protokollet för världsettan.
6. Övertygande mellanår för Scheffler
Herrarnas världsetta Scottie Scheffler stod också för ett bra majorår där han, trots ojämna rondresultat, slutade tvåa, 14, fyra och fyra. Hans högstanivå, som stundtals infunnit sig i årets majors, kan ingen nå upp till. Kanske infinner sig jämnheten nästa år.
7. Åbergs bästa
Efter The Open Championship sammanfattade Ludvig Åberg själv 2026 som sitt bästa majorår i karriären. Jag håller med. 21, 4, 17 och 9 plats är ett bra facit. Han är en världsspelare, men många världsspelare har avslutat karriären utan en majorseger. Det kanske inte kommer att bli någon för Åberg, men hans kvaliteter gör att man kan hoppas och tro – aldrig förvänta sig.
8. Starks starkaste?
2025 vann hon U.S. Women’s Open, men totalt sett var 2026 ett stabilare majorår. Fem av fem klarade kvalgränser och två topp 10-placeringar är verkligen inte fy skam.
9. Nya tag 2027 för Grant
Fyra missade kvalgränser och en delad 61:a plats i Evian Championship. Nej, 2026 har inte varit Linn Grants år hittills. Förhoppningsvis kan Solheim Cup ge ny energi.
10. Noréns kämpande
Åren går och banorna blir längre och tuffare. Det blir allt svårare för Alex Norén att hävda sig i majors, men 44-åringen kämpade till sig klart godkända resultat under 2026. Höjdpunkten var ändå att han till slut lyckades gå Augusta National under par. Rondscorerna 77, 71, 69 och 70 ger mersmak inför nästa besök.
11. Brysons bekymmer
Bryson DeChambeaus majorår var bedrövligt. En av världens mest omskrivna golfspelare missade tre kvalgränser innan han trampade till sig en 14:e plats i The Open Championship.
12. Scotts svit
102 totalt och 101 majors i rad. Adam Scotts majorsvit är helt enkelt fantastisk. Tack och lov vann han The Masters 2013, annars hade vi pratat om 102 majors utan seger.
13. Ingen Tiger, ingen Phil
Tiger Woods voltade sig ur tidigt och Phil Mickelson lyste mörkt i sin frånvaro. 2026 blev året då ingen av de två giganternas namn fanns med i majorlistorna. Det kostar tydligen att ligga på topp – inte minst omdömet.
14. En riktig segerputt
Ryan Fox spurtade till sig segern i The Open Championship och på sista hålet stod han inför något väldigt sällsynt inom golf – en helt avgörande putt för segern. Att detta inte händer oftare är lika konstigt som befriande. När Fox klarat uppgiften klipptes Cameron Young in i bild, som kunde konstatera att han hållit igång svingen på rangen i två timmar helt i onödan.
15. Bollfärg blev plötsligt viktigt
Golfen älskar statistik av typen ”första gången som…”. Men aldrig trodde jag att Shiho Kuwakis gula segerboll i AIG Women’s Open skulle bli en så stor grej. Att ingen tidigare vunnit en major med gul boll är lika överraskande som ointressant.
16. Bästa nya majorbanan
Riviera Country Club är årlig värd för The Genesis Invitational på PGA Tour tidigt på året. Den visade sig också vara en utmärkt bana för U.S. Women’s Open på sommaren. Det gör att vi redan nu ser fram emot att se den som OS-bana 2028.
17. 62
Lucas Herbert, Sam Burns och Ryan Fox lyckades alla tre gå Royal Birkdale Golf Club på 62 slag och tangerade därmed majorrekordet.
18. Årets svenska majordebutant
Mikael Lindberg tog sig till PGA Championship efter sin första seger på DP World Tour. I majordebuten blev det en delad 55:e plats på Aronimink, där svensken framför allt visade att hans spel från tee håller absolut högsta majornivå.
Bonus: Bäst klädd?
Jason Days outfits drar till sig både blickar och kameralinser. Om de är snygga eller inte tänker jag låta vara osagt. Däremot är det lite märkligt att inte fler golfspelare utnyttjar möjligheten att sticka ut – och att inte fler klädmärken vågar ta ut svängarna. De flesta idrotter utövas i mer eller mindre fasta dräkter eller matchställ, där modevisningen i princip är begränsad till promenaden mellan spelarbussen och omklädningsrummet. Golfen är ett av få undantag, där spelarna faktiskt har stor frihet att sätta sin egen prägel på klädseln. Ändå väljer nästan alla att se likadana ut.
