Svenska supercoachen på hemmaplan

Den mörkbruna läderbagen hänger klädsamt nonchalant över Pia Nilssons högra axel. Det finns bara sju klubbor i den. På Torekovs sprött uttorkade fairways behövs inte mer. Glappet mellan järnnian och den 54-gradigt loftade wedgen fylls ändå upp med hennes osvikliga känsla 
att kunna framkalla ett outtömligt register av golfens halvtoner.

En blick mot den fladdrande flaggan. Bollen flyttas sedan i stansen, greppet åker ned mot skaftet och svingen kortas av. Landningspunkten kort om greenen är väl avvägd och bollen rinner sakta in på den kortklippta ytan. 

Kanske är det hennes metodiska lugn som omedvetet pressar mig eller så begriper jag bara inte bättre. Men den wedge som blir mitt svar är för aggressiv. Bollen studsar ned nära pinnen men stannar till slut bakom greenen med en trasslig chip tillbaka.

Pia Nilsson besitter en klart djupare kontakt med de saltsänkta vindar som sveper in från havet och de subtila svackor som styr bollens vidare öde när den slår ned i marken.

Undertecknad är egentligen bara en gäst på temporärt besök på hennes forsknings- och utvecklingsavdelning. För det är här på Torekovs Golfklubb som Pia Nilsson får tid att kläcka, forma och prova ut idéer som i slutet av kedjan kan tillämpas på spelare som världsettan Yani Tseng eller Suzann Pettersen – eller hamna i någon av de väl spridda böcker som hon och partnern Lynn Marriott gett ut inom ramarna för sitt coachningsimperium Vision 54.

– Hjärnan hinner tänka till mer här. Min senaste bok ”Play your best golf now” blev förtydligad genom att vara här på Torekov. Jag kan hitta några lediga hål där jag kan testa hur svingen reagerar på olika tempon och hur jag presterar med olika förberedelser och spänning i kroppen, säger Pia Nilsson.

Det hon inte funderar lika mycket på är svingens vinklar. Inte för att Pia saknar kunskap inom området. Tvärtom. Men för henne är inte svingtekniken en allsmäktig lösning, utan bara en av flera faktorer som påverkar hur vi presterar på banan. 

– Vi är människor som spelar golf och det kan vara många saker som spelar in. Om jag missar ett slag kan jag alltid bevisa att det är något fel i tekniken. Ibland kan det vara bollpositionen eller starten på baksvingen. Men för många kan det vara att lära sig och fatta ett beslut, inte att vrida axlarna mer. Jag gillar därför att kalla det för golftränare istället för tekniktränare.



Pias egen svingrörelse är i alla fall en av pusselbitarna som bidrar till att hon kopplar ett relativt snabbt grepp om matchen. Sunda grundpositioner och ett behagligt mjukt tempo vävs samman till en stabil helhet som gång på gång matar fram bollen till säker mark. Vi spelar matchen på Pias egen favoritslinga, hål 7 till 10. Det är banans sista utpost mot Kattegatts otyglade vågor och det avsnitt där linkskänslan är som allra påtagligast. Efter första vändan runt dessa fyra hål är Pia två upp. Jag är omkörd av den stabila grundnivå som mellan 1983 och 1987 förde henne till det lägre mellanskiktet på LPGA Tour.

– Väldigt mycket av det vi jobbar med inom Vision 54 är sådant som jag själv skulle behövt som tourspelare. För jag var jämn som spelare. Slog ganska rakt och hade hyfsat bra närspel. Jag var också en av de mest träningsflitiga som fanns. Men jag visste att något hände när jag var ute och tävlade. Jag hade dock ingen aning om vad det var mer än att jag plötsligt inte slog tillräckligt bra slag. Idag vet jag att jag inte var i närheten av ett prestationstillstånd och gjorde beslutsprocessen för komplicerad, men då hade jag ingen kunskap om det.

Den stagnerade tourkarriären förde henne indirekt mot en stark framtid inom coachyrket. Men det var ingen självklart utstakad väg. Efter åren på LPGA Tour åkte hon temporärt hem till Europa och Sverige för att spela några tävlingar och fundera på hur hon skulle kunna utveckla sig för att nå nästa nivå som spelare. Väl på plats i Sverige blev hon tillfrågad om att medverka på olika träningsläger och i andra sammanhang där hennes kunskap om golf efterfrågades. Stenen var satt i rullning. Plötsligt valdes hon in i Svenska Golfförbundets regelkommitté. Och 1990 blev hon förbundskapten, efter att Charlotte Montgomery tillfrågats om tjänsten men tackat nej och istället hänvisat till Pia.

– Det var en total tillfällighet. Jag har aldrig i hela mitt liv sett mig som någon ledare eller coach och bestämde mig aldrig för att sluta på touren. Det var bara en dörr som öppnades. Jag har alltid varit lite blyg och försiktig. Men jag upptäckte att det var rätt kul. Jag hade upplevt och lärt mig mycket som kunde hjälpa andra att inte göra de misstagen som min generation gjorde.

I landslaget fick Pia arbeta nära spelare som Annika Sörenstam och Carin Koch i relativt tidiga skeden av deras utveckling. Hon verkade i rollen som förbundskapten fram till slutet av 1990-talet och utsågs även till kapten för Europas Solheim Cup-lag under 1998. 

När vi nu skriver 2012 i kalendern är Pia åter bofast i USA sedan ett antal år tillbaka, där hon tillsammans med Lynn Marriott tar emot en konstant ström av motionsspelare och etablerade världs­spelare som söker sig till deras Vision 54-akademi i Arizona.

I år toppar också Pia nordamerikanska Golf Digests ranking över USA:s främsta kvinnliga golfcoacher. Men under den nära 25-åriga resa inom coachrollen som avverkats är fortfarande byggstenarna inom grundfilosofin oförändrade. 

I breda drag bygger den på att varje människa är unik och har en obegränsad potential (vilket golfmässigt appliceras i den välkända 54-visonen där målsättningen är att påvisa att det är möjligt att göra birdie på varje hål under en rond) samt att spelaren och individen ska få verktyg att coacha sig själv.

– Synsättet har aldrig ändrats från 54-visionen. Det vi gör ska hjälpa golfaren att spela bättre på banan. Jag började med det och kan fortfarande inte komma ifrån att jag tycker att det är en bra grej. Fortfarande gäller att varje golfare är unik så det gäller att hitta vad som är bäst för honom eller henne. Jag ifrågasätter själv dessa så kallade sanningar varje år. Men fortfarande är de lika sanna. Men från detta har jag utvecklats oerhört mycket med lärdom om vad man kan göra med det, konstaterar Pia.

Fråga mig inte hur det gick till, men efter sju hål är vi all square igen. Något som ger falska förhoppningar inför avslutningen på vår morgonpromenad vid kusthålen. För medan Pia bekymmerslöst fortsätter att mala med fairway- och greenträffar fortsätter jag att glupskt titta mot flaggorna. När mitt inspel fångas upp av sidvinden och landar i ruffen till vänster om greenen på vårt nionde hål finns ingen återvändo. Någon minut senare kan jag bara gratulera en bättre spelare till segern.

Ännu en förmiddagsrond på Torekov är över för Pia Nilssons del. Snart ska hon hem till huset i närheten, som ofta är temporär bas under sommarmånaderna, där hon med hjälp av klubbens banarbetare anlagt en potbunker i trädgården.

Vi går mot bilen som jag parkerat vid en sidoväg och lämnar hennes forsknings- och utvecklingsavdelning för denna gång. 

I höst blir också några av hålen på hemmaklubben Talking Stick 
i Arizona ett fullskaligt klassrum. Då kommer hon att förverkliga ytterligare en idé som möjligen kläckts här på Torekov.

– Vi kommer att köra kurser då vi bara är på banan och spelar 
och inte tillbringa tid på rangen eller något övningsområde. På banan vet jag att jag ser den sanna spelaren. Där får jag en ärlig bild över vad som behöver göras för att de ska uppnå sina mål.