Så grön är golfen

Sällan har man skådat en sådan miljöbov som golfen. Det vräks på bekämpningsmedel på greener och tees. Det gödslas så skorna måste skrubbas när man kommer hem. Det rinner ut gifter i vattendrag och åar så grodorna dör, och andra än golfare är inte välkomna i denna parkliknande, välansade miljö.

Känner du igen bilden? Troligen.

För uppfattningarna kring golfens miljöpåverkan är många – och ofta också felaktiga. I själva verket är svenska golfklubbar relativt duktiga på att hantera miljöfrågorna.

Golfare liksom andra konsumenter ställer allt högre krav, och möjligheten att göra gröna val även i sitt golfande är stor. Men frågan är bara hur golfaren ska veta vad det är för miljöstatus på den bana hon
tänker spela i helgen? Hur vet golfaren om den green hon strax ska chippa in på är hårdbehandlad med bekämpningsmedel?

Det finns ingen bra visuell ledtråd för hur det står till med miljöarbetet på den bana man befinner sig på. Ambitiösa klubbar som har en handlingsplan sätter kanske upp skyltar där det står vad det finns för mångfald i ekosystemen just längs fairway. Det kan finnas strategiska fågelholkar i utvalda träd och framförallt lär det sitta ett miljödiplom i klubbhuset.

En annan vägledning golfaren kan använda sig av under sina miljöfunderingar ute på banan är att titta
på vattenhindren. Om hindret omgärdas av olika typer av växtlighet betyder det att klubben tänkt till. Det
kan vara en skarp kant mellan vatten och spelyta åt det håll spelet bedrivs, men sluttande kant med buskar och gräs på motsatt sida. Det betyder att vattenhindret bidrar till ett rikt ekosystem. Ett ekosystem som förmodligen skulle ha varit fattigare om golfbanan inte legat där. Ett vattenhinder med skarpa kanter åt alla håll är däremot inte särskilt miljögenomtänkt.

Det finns fler ledtrådar för hur golfaren känner igen den miljömedvetna anläggningen. Mer om det strax.

Svenska golfbanor ligger generellt sett långt framme i sitt miljöarbete. Men Sverige är inte bäst i klassen. Inte enligt det enda miljöcertifieringssystem som finns: certifiering enligt Golf Environment Organization, GEO, i Skottland.

GEO-certifieringen tittar på allt golfklubben gör: Hur anläggningen ser ut och sköts, hur banan harmonierar och samverkar med den miljö banan befinner sig i, vattenhantering, energiförbrukning, hur golfen samspelar med omgivningen – och mycket annat.

Sverige har idag sex klubbar som är certifierade enligt denna modell, vilket är två färre än Storbritannien – och långt efter Nederländerna som toppar med sina 36 certifierade klubbar. En förklaring till Nederländernas dominans är att regelverken kring hur marken används i detta tättbefolkade land är mycket hårdare än i Sverige. Att det nationella golfförbundet betalar klubbarnas certifieringsavgift (i Sverige är den 15 000 kronor) bidrar också till det stora antalet certifierade klubbar just där.

Forsgårdens GK är en av Sveriges sex GEO-certifierade klubbar. Att miljöarbetet bedrivs seriöst där bevisas av att klubben för över ett år sedan tog initiativ till att delta i en djupare studie i golfens miljöpåverkan. Chalmersstudenterna Sandra Hansson och IdaMaria Persson bestämde sig för att ägna sitt examensarbete åt att miljögranska golfen.

Många andra branscher har gjort en EPD, det vill säga en environmental product declaration, en miljövarudeklaration. Men golfen har ingen sådan och utgångspunkten för Hansson och Persson blev att skapa förutsättningar för en. Att göra en hel miljövarudeklaration för golfen är för omfattande för ett exjobb
men det skulle kunna vara en start att bygga vidare på, var tanken.

Deras kartläggning omfattade allt inom golfanläggningen, däremot inte den enskilde golfarens bilresor till och från banan. Examensarbetet visar att det är elanvändningen samt drivmedel till maskinparken som utgör den största miljöpåverkan i verksamheten. Men på listan över saker som enkelt kan förändras och minska miljöbelastningen finns också gödsling, bekämpningsmedel, kontorsmaterial, vatten och sand.

Vilken var den största överraskningen för er?
– Det var sanden. Vi hade ingen aning om hur stor mängd sand som används på en golfbana. Forsgården använder exempelvis 1 300 ton sand per år, och med transporter inkluderade blir det en väldigt stor miljöbelastning, säger Sandra Hansson.

När klubbarna dressar sina spelytor behövs sand av extra hög kvalitet vilket innebär att många handlar från samma leverantör. Det går dock inte bara att dra ned på användandet eftersom sanden behövs för att gräset ska må bra. Ett sätt att minska miljöpåverkan för sandhanteringen skulle kunna vara att jobba hårdare för att hitta en lokal leverantör, menar Sandra Hansson.

Ett annat gemensamt problem många klubbar har är att elförbrukningen är för hög, vilket kan bero på att klubbhusen är dåligt isolerade och läcker ut onödig värme som får elmätaren att ticka snabbt.

Det går dock inte att jämföra klubbar med varandra. Alla har olika förhållanden och förutsättningar för att lyckas. Däremot kan varje klubb jämföra hur den egna miljöpåverkan ändras beroende på vilka åtgärder den sätter in.

Inom ramen för examensarbetet tog Chalmersstudenterna fram en it-baserad app som klubbarna kan använda för att enkelt mäta hur mycket grönare deras verksamhet kan bli, beroende på vilka beslut klubben fattar. På Svenska Golfförbundet tycker de ansvariga att detta nya verktyg är ”mycket intressant” men det
finns ännu inget beslut om hur applikationen ska användas. Det är en ekonomisk fråga samt en fråga om vem som driftar och äger tekniken.

Det ekonomiskt kärva läget har bidragit till att Sverige ligger långt framme i miljöarbetet. Sverige har förvisso en sträng lagstiftning men en stor del av framstegen kommer från golfklubbarna själva eftersom det finns en hel del pengar att spara.

Peter Edman är miljöansvarig på Svenska Golff örbundet. Han var handledare åt Sandra Hansson och IdaMaria Persson under deras examensarbete på Forsgården. Han tycker klubbarna har nått långt, men att golfbranschen generellt är dålig på att berätta om det.

Ett exempel på vad klubbarna arbetar med är integrerat växtskydd (integrated pest management, IPM). Det går ut på att jobba med förebyggande metoder för att gräset ska bli så välmående och starkt som möjligt vilket minskar behovet av bekämpningsmedel mot exempelvis skadesvampar. Redan nästa år träder ett nytt EU-direktiv i kraft som begränsar användningen av bekämpningsmedel och då gäller det att veta hur gräset ska skötas för att minska behovet av att bespruta.

Ett sätt att göra gräset starkt är att ha vassa knivar på klipparna så att inte grässtråna trasas sönder vid klippningen. Trasiga grässtrån förlorar energi på att försöka reparera skadorna och är då försvagade inför höstens svampangrepp. En annan metod är att dagga av gräset på morgonen under sensommar och höst. Om gräset är blött så ökar också risken för svampangrepp.

Så bilden av golfen som en giftspridare stämmer inte. Det bekämpas bara i yttersta nödfall, det är bara greenerna som behandlas och många klubbar använder inga bekämpningsmedel alls. Detsamma gäller gödslingen (se separat ruta).

Nu är det inte bara att gå och hojta på greenkeepern om att det är dags att minska på gödsling och bekämpning. Vad det är för gräs på banan avgör nämligen hur skötseln ska läggas upp.

De flesta svenska banor har arten vitgröe på sina greener – ett gräs som kräver mycket gödsel, bekämpningsmedel och vatten för att hålla sig friskt. Motsatsen är gräset rödsvingel som inte gillar vare sig för mycket vatten eller gödsel.

– Man brukar säga att de flesta klubbar har eller kommer att få vitgröe. En inkörsport för vitgröe på banan är olagade nedslagsmärken, det kan vara bra att tänka på, säger Peter Edman.

Denna grässort sprids med vinden, får lätt fäste och tar över på banan. Vallda G&CC utanför Kungsbacka är dock en klubb som lyckats hålla banan som en ren rödsvingelbana, men det krävs resurser och hårt arbete för att hålla kvaliteten.

Den golfare som lägger stor vikt vid att spela på miljövänliga banor vet alltså inte om den fina greenen är ett resultat av hård besprutning, eller om det snarare handlar om att banchefen är en mästare på att sköta om
sin bana och hjälpa gräset att växa sig starkt.

Har en GEO-flagga hissats utanför klubbhuset är det ett bevis på att just den anläggningen har granskats, noggrant. Sannolikt har klubben haft besök av Mårten Wallberg, Sveriges ende verifierare enligt GEO. Han är anställd på Naturskyddsföreningen i Stockholm och har jobbat med miljöfrågor inom golfen i drygt 10 år. Det är han som hanterar en verifiering, som sker innan GEO i Skottland beslutar om själva certifieringen.

– En klubb som vill bli certifierad har redan kommit långt i sitt miljöarbete. De vet hur ekosystemen på banan ser ut, vilka djur, insekter och växter som finns där ute. De ska ha dokumenterat sådant innan jag kommer ut och hälsar på, säger Wallberg, som även hjälper grannländerna med certifieringar när det är dags.

När en golfklubb blir aktuell för certifiering sätter de upp miljömål som ska uppfyllas under en treårsperiod. Då blir klubben re-certifierad.

Det kan handla om att öka den biologiska mångfalden på banan, att minska energiförbrukningen, använda mindre bekämpningsmedel eller liknande. Konkreta, mätbara mål.

Kan alla svenska klubbar bli certifierade?
– I princip ja. Men vissa har betydligt längre startsträcka än andra. Banor som inte smälter in i omgivande miljö har det såklart svårare än andra. Banor som ligger i miljöfejd med kommun eller liknande har också längre till en certifiering. Men, ja, alla kan bli certifierade om de jobbar för det.

Om golfaren framför sina önskemål på en sådan arbetsinsats finns det stora chanser att antalet gröna klubbar ökar framöver. Det kan till och med räcka med en fråga om var klubbchefen valt att sätta upp miljödiplomet från Svenska Golfförbundet. En vacker dag sitter det där, väl synligt.