Den frivillige golfaren

Två miljoner svenskar har sett filmen, du kanske är en av dem. Den ofrivillige golfaren handlar om finansmannen Bruno Anderhage som är ordförande i en golfklubb. Han är en usel golfare och låter frustrationen över dåliga slag gå ut över sin älskarinna, Mette Guldbrandsen. Efter en rond får hon nog och säger att vem som helst skulle kunna slå honom i golf. Just då passerar gatusoparen Stig-Helmer i en orange overall förbi klubbhuset och plockar skräp.
Anderhage pekar på honom och slår vad.
Insatsen är en miljon kronor.
Anderhage har den summan på kontot medan galleriägaren Guldbrandsen tvingas sätta sin Picassotavla som säkerhet.
Stig-Helmer går upp på vinden hemma hos sin mor och plockar fram morbror Julles gamla golfklubbor och tweedkostym, och beger sig sedan till Skottland för att lära sig spela golf av British Open-vinnaren Roderick McDougall.
I själva matchen mot Anderhage, som sänds i brittisk tv, är det all square inför avslutningshålet där Stig-Helmer skickar upp inspelet på ett lastbilsflak. Därifrån lyckas han slå bollen i hål och matchen är vunnen.

20 år senare sitter jag med regissören och huvudrollsinnehavaren Lasse Åberg, som hunnit fylla 71, i ett konferensrum på Bro-Bålsta GK. På väggen hänger några av hans konstnärliga verk, tavlor som donerats till hemmaklubben.
Skulle du, som Mette i filmen, våga sätta dina målningar som säkerhet i en golfmatch?
– Nej. Det vore ju som att kasta pengarna i sjön eftersom jag har så dålig styrning på spelet. Jag bettar aldrig. Jag är rätt ointresserad av spel överhuvudtaget och lirar aldrig på hästar eller lotto. Det finns gamblers och så finns det sådana som jag.

Okej. Då spelar vi om en klubbtvätt i stället.
Han räcker över en souvenir, en Top-Flite Magna med ett porträtt på honom själv och texten ”Det här är en till boll som Lasse Åberg slagit bort.”
– På Los Naranjos i Spanien hände det en rätt rolig grej. Jag hade precis slagit ut lite snett och när jag kom fram så stod en kille och sålde upphittade golfbollar. Han ville sälja min boll till mig. Jag sa att det där är min boll. Nej, sa han. Jo, kolla på bilden. Då fick jag tillbaka den.

Vi lämnar klubbhuset och på vägen till första tee stannar vi till på puttinggreenen för att värma upp och Lasse Åberg föreslår en puttningstävling. Han är inte klädd i tweed utan har valt en svart piké och matchande trekvartsbyxor. De bruna solbrillorna är faktiskt desamma som han hade på sig i ”S.O.S”, den tredje filmen om Stig-Helmer.
Lasse Åberg medverkade i Golfskolans dvd och erkände då att han tränar på fel grejer, att han borde nöta inspel och just puttning i stället för att hoppas kunna slå drivar på 300 meter.
Nu berättar han om sin styrka som golfare:
– Jag har ingen. Jag spelar verkligen uselt. Jag har kanske lite bollfeeling från tennisen men har inte riktigt hajat sporten – jag får ingen längd på drivarna och är osäker vid inspelen. Jag tycker dock att det är kul och jag gillar motionen. Golf är en lång promenad avbruten av enstaka besvikelser.

Du ger ett väldigt lugnt och harmoniskt intryck – blir du aldrig förbannad över ett dåligt slag?
– Jo, naturligtvis. Hur kan jag vara så dum att jag gör om samma misstag en miljon gånger?

Sedan är jag så äventyrlig, i stället för att spela taktiskt och lägga fram så tror jag kanske att jag når greenen, typ: jag har aldrig lyckats med det från det här läget tidigare, men jag kanske gör det nu… Det är så jag resonerar ute på banan.

På hål 1 hamnar Lasse i just en sådan situation, han kan spela safe men väljer en annan klubba och det slutar med en trippelbogey och jag är 1 upp. Även på andra blir det en trippel och det är 2 upp i matchen.
Trean är ett korthål på 115 meter. Lasse träffar green och sänker paret och reducerar till 2/1.
På det fjärde hålet tar han sin spoon och lägger ut bollen på fairways högra del. Jag hamnar ute i ruffen till vänster. Vi kör dit.
– Du kan ta golfbilen till din boll så letar jag efter min här, säger jag.
– Det kan jag faktiskt inte, jag har inget körkort, säger Lasse.
Inte?
– Jag åker taxi, kommunalt eller cyklar. Jag hade inte heller någon dvd-spelare men när SF kom ut med Sällskapsresan-boxen så fick jag en sådan av dem. Jag fick en mobiltelefon av dottern förra sommaren som jag i stort sett bara använder för att ringa efter taxi. Jag är ingen mobilanvändare. Jag är lite tjurig där och tycker att världen går baklänges. Ernst Billgren har sagt, att först uppfinner man en grej och sedan skapas behovet. Det är fel väg tycker jag. Jag behöver inte vara nåbar hela tiden eller ha en synlig identitet. Det finns så många runt om mig som har det och Lasse Åbergs Museum i Bålsta har till exempel en hemsida. Jag känner att jag vill syssla med annat – teckna och hålla på med mina pennor. Sedan när jag gör bokprojekt så är ju datorn en fantastisk maskin, det är ju inte så att jag är teknikfientlig. Jag är rätt så rationell och när jag behöver tekniken så använder jag den.

Ställningen 2/1 står sig fram till hål 6. Där är det kö, bollen framför står på tee och slår ut så jag parkerar golfbilen en bit bakom och får sedan lyssna på Lasse Åbergs familjehistoria, hur han föddes i Hofors men växte upp på Kungsholmen i Stockholm och att hans morbror döptes till… Stig-Helmer.
Finns det några likheter mellan filmens Stig-Helmer och Lasse Åberg?
– Fysiskt är det samma person men han är ju en mycket mer behagligare människa, jag är lite mer hal så där. Han är oskuldsfull och trevlig. Karaktären är skapad som ett verktyg för att visa olika saker. Han får ju aldrig ha varit med om någonting, inte åkt på utlandsresa, aldrig ha spelat golf.

Inför åttan är det dormy och här får Lasse Åberg på en perfekt drive som lägger sig väl tillrätta nere i sänkan på banans näst svåraste hål medan jag kraschar i bunkern till höger. Trots utgångsläget avgörs matchen just här efter en duell på greenen.
Golf löper som en röd tråd genom Lasse Åbergs filmer. Det börjar med en scen i ”Repmånad” där militärerna smäller upp sitt stora tält på en green och väcks dagen efter av ursinniga golfare. I ”S.O.S” skickas golfbollar ner i en swimmingpool och i ”Sällskapsresan” på Kanarieöarna slänger fastighetsmäklaren Gösta Angerud av ren ilska sin bag i ett vattenhinder efter ett missat slag varpå han upptäcker att bilnycklarna ligger kvar i bagen. Han går ner i vattnet och hämtar upp dem men struntar i klubborna.
Lasse Åberg:
– Det där var en vandringshistoria som det påstods att Tumba hade gjort. Även i den kommande filmen finns det en liten golfscen med: Stig-Helmer sitter med Ole efter en rond och pratar. Det klippet spelade vi in på Fågelbro. När jag och producenten Bosse Jonsson satte oss ner och började planera filmerna på 70-talet så listade vi ämnen som alla svenskar känner till. Jag hade då precis börjat känna lite på golfen och insåg att det fanns en komisk potential i sporten.

Var har den där svingroboten som var med i filmen tagit vägen?
– Golfmastern står på lagret i mitt museum, jag hade inte hjärta att slänga maskinen eftersom det är jag som har ritat den. Den var faktiskt med här på Bro-Bålsta under Annikas tävling. Det var rätt stort intresse bland besökarna och många som ställde sig i den och fotograferade.

Svingroboten borde ju stå här på klubben i stället för på ett lager!
– Tja, varför inte.

Hur tror du att ”Den ofrivillige golfaren” har påverkat den svenska allmänhetens uppfattning om golf?
– Det är klart att den har färgat folks uppfattning eftersom den har setts av nästan två miljoner människor och visats på tv flera gånger per år. När vi gjorde filmen fanns 250 000 registrerade golfare, något år senare var det 500 000. Det var ju då överetableringen skedde, alla skulle bygga golfbanor. Filmen är ju också rätt så korrekt och jag tycker att den är aktuell än i dag, 20 år senare. Tyvärr finns de där dryga typerna fortfarande kvar på golfbanorna och sporten har inte förändrats så mycket utöver materialets utveckling.