Gary Player, trefaldig vinnare av The Masters, uttrycker besvikelse över att han inte får spela en privat runda på Augusta National Golf Club tillsammans med tre av sina barnbarn.
Den 90-årige sydafrikanen blev 1961 den förste ickeamerikanen att vinna den gröna kavajen och tog ytterligare två titlar 1974 och 1978. Trots sin historiska koppling till majortävlingen är han inte medlem i klubben – och det är endast medlemmar som får bjuda in gäster för spel.
“Accepterar det – med sorg”
Player, som gjort fler starter i Masters än någon annan spelare – 52 mellan 1957 och 2009 – har sedan 2012 varit hedersstarter vid tävlingen. Han beskriver relationen till Augusta National som livslång, men säger att han nekats möjligheten att spela en fyrboll med sina barnbarn.
– Jag har varit en ambassadör för Augusta i alla dessa år, ändå låter de mig inte spela en enda runda med mina tre barnbarn, säger Player.
Han påpekar att andra klassiska majorbanor skulle ha tillmötesgått en liknande förfrågan, men menar att nuvarande ledning på Augusta National har en annan hållning.
– Det är bara den nuvarande ledningen där. Det är den tid vi lever i och jag accepterar det, men jag accepterar det med sorg.
Den ende i “Big Three” utan medlemskap
Augusta National grundades 1932 och räknas som en av världens mest exklusiva golfklubbar. Utanför Mastersveckan i april får tourspelare som besöker banan spela tillsammans med en medlem.
Det är ovanligt att professionella golfspelare blir medlemmar. Den avlidne Arnold Palmer var medlem, liksom Jack Nicklaus, 86. Player konstaterar att han därmed är den ende i golfens klassiska ”Big Three” som inte bjudits in som medlem.
– När jag kommer dit känns det som att jag går ut på en bana i himlen. Jag älskar Augusta så mycket, men jag tycker inte om alla regler, säger Player.
Under perioden 1960–1966 vanns Masters antingen av Palmer, Nicklaus eller Player – en era som starkt bidrog till tävlingens globala genomslag.
Trots sin kritik betonar Player att han respekterar klubbens beslut.
– En sak jag har lärt mig vid 90 års ålder är att precis som jag hoppas att andra respekterar mina åsikter, så respekterar jag andras.
