För drygt en månad sedan klar för PGA-touren.
Nygift sedan ett par veckor tillbaka.
Nu mitt i sina förberedelser inför debuten på sina drömmars golftour.
– Jo, jag har börjat förstå att 2025 varit ett speciellt år, säger Pontus Nyholm.
I en längre intervju med Svensk Golf tar han sig tid för reflektion och en tillbakablick mot höjdpunkterna och milstolparna som tagit den 27-årige Gävlespelaren till golfvärldens högsta nivå.
Men först vill han se framåt – mot den kommande debuten som fullvärdig medlem på PGA-touren:
– När jag sätter peggen i marken på det första hålet ska jag veta att jag gjort allt jag kan för att vara så förberedd som jag kan vara, säger han.
– Jag vet vilken känsla jag vill ha, att mitt spel är tillräckligt bra för att vinna.
Det är torsdagen den 15 januari 2026 han ser fram emot. Mot det kommande ögonblicket på Waialae Country Club, Honolulu, Hawaii. Mot Sony Open, säsongspremiären på PGA-touren.
Den här veckan spelas The RSM Classic i Georgia, denna säsongs sista tävling. Pontus Nyholm kan luta sig tillbaka och följa tävlingen från sin tv-soffa, utan att själv behöva vara inblandad i den väntade dramatiken.
Han kan i lugn och ro jobba med sina egna förberedelser. De kommer i första hand att göras på den nya hemmaklubben Isleworth CC, nära hemmet i Windermere, Orlando, Florida.
– Det är en fantastisk anläggning där jag verkligen får de bästa förutsättningarna för att bli en ännu bättre golfare, säger Pontus.
Tiger Woods var medlem där. Flera andra tourgolfare tränar och spelar på Isleworth.
– Ja, och det är en riktigt fördel med att bo i Orlando. Här finns flera duktiga spelare att träna med, både nuvarande proffs och före detta.
Hur ser de närmaste veckorna ut? Hur ska förberedelserna inför tourstarten på Hawaii göras?
– Jag vill spela så mycket på banan som möjligt. Inte bli fast på rangen. I stället jobba med scoringen och se till att hamna i tävlingsliknande situationer, gärna i ”money games” som ofta spelas på banorna här omkring. Varje fredag spelas det om ”skins” på Dubsdread, varje lördag på The Ritz-Carlton… Det är många gånger bättre än att stå ensam på ett övningsfält. Jo, det är skitkul. Jag älskar det.
Någon förändring som behöver göras inför säsongen på den högsta nivån?
– Jag jobbar som alltid med några tekniska grejor. Men det är smågrejor. Bättre bladkontroll och startlinjer. Detaljer att slipa på. Men någon större svingförändring kommer nog inte att märkas. Tvärtom vill jag behålla allt jag har. Jag vet vad jag är kapabel till och hur bra mitt spel kan vara.
– Inför debuten på Korn Ferry Tour 2022 gjorde jag för många tekniska förändringar. Då var jag inte alls förberedd när jag stod på första tee på Bahamas. Jag hoppas ha lärt mig av det. Den här gången vill jag pegga upp bollen med en annan känsla.
Hoppas få spela mycket i början
Hur mycket har du hunnit titta på spelprogrammet?
– Bokningarna är gjorda till de första veckorna på Hawaii och Kalifornien. Till en början räknar jag med att få spela alla tävlingar, förutom majors och signaturevent. Ett mål är självklart att sedan se till att jag får spela även i de allra största tävlingarna.
Du jobbar vidare med ditt svenska team.
– Ja, med min svingtränare Kasper Hedblom, med Jonnie Eriksson som är mitt allt-i-allo. Jag har jobbat länge med båda, först med Kasper som junior i Gävle, med Jonnie sedan tiden i landslaget.
Det var på Gävle GK allt började.
– Ja, min pappa är klubbens banchef– så jag har egentligen varit där i hela mitt liv. På klubben finns en tradition med spelare och tränare som visat vad är möjligt. Vi hade en väldigt bra juniorgrupp och jag älskade alltid att hänga med kompisarna. Vi trodde nog alla att vi skulle vinna majors…
– Kasper har varit min svingtränare sedan 2013–14. Jag började satsa, hans satsning som tränare hade satt fart. Det blev en bra tidpunkt för oss att jobba tillsammans.
Och hans pappa Peter – vinnare på Europatouren, sjua i The Open, elva i US Open, numera tv-kommentator – var din idol.
– Absolut. Han var inte hemma så ofta, men jag följde honom på touren. Jag kommer ihåg hur stort det kändes när vi juniorer en gång fick träffa honom i studion i Gävle.
– Vi spelade sedan tillsammans i samband med ett inslag till klubbens jubileumsbok. Jag minns fortfarande vad Peter sa: ”Han kommer att bli bättre än vad jag någon gång varit.”. Det betydde mycket att han sa det.
Karriären gick vidare. En höjdpunkt med det svenska landslaget var EM-segern hemma på Ljunghusen 2019. I laget spelade Ludvig Åberg, Vincent Norrman, David Nyfjäll, Christoffer Pålsson, Albin Bergström och Pontus Nyholm.
– Det är ännu mitt roligaste minne inom golfen. Det var så speciellt. Sverige hade inte vunnit på 58 år, men det kändes hela veckan att vi skulle vinna. Vi hade en otrolig lag- och vinnarkänsla.
Sedan dess har det gått bra för guldmedaljörerna.
– Ja. Jag kommer ihåg när jag lärde känna Vincent. Vi hade gått vidare till matchspelet i The Amateur och delade hotellrum. Jag hade förlorat i åttondelsfinalen men gick caddie för Vincent i hans kvartsfinal. Han slog bollen så sjukt bra. Jag tänkte: ”Det här är den bästa golfspelaren på hela jorden.”
– Att Ludde skulle slå igenom så som han sedan gjorde var inte förvånande. Jag visste också att en kompis som Jesper Svensson skulle lyckas. Vi spelade collegegolf tillsammans på Campbell University. Nu bor vi nära varandra här i Windermere. Jag hoppas verkligen att han gör en bra vecka, nu i RSM Classic, och behåller sitt kort på PGA-touren.
På din egna väg har även du tagit din plats på PGA-touren.
– Ja, jag har hela tiden vetat att jag helst vill vara här i USA. Att jag direkt klarade kvalet till Korn Ferry Tour hösten 2021 blev en viktig milstolpe i min karriär. Jag gjorde mina misstag i början, jag har sedan varit nära att ta kortet ett par gånger, till slut lyckades jag.
I maj vann du Knoxville Open i Tennessee. Inför finalvarvet var du fem slag från ledaren. Allt avgjordes med en sänkt eagleputt i särspel. Det var en vecka som du länge kan prata om. Hur går den något kortare versionen?
– Greenen på det 18:e hålet var den sjukaste vi puttade på under hela året. Jag hade treputtat när jag haft chansen att vinna på det 72:a hålet. Johnny Keefer sänkte ett galet wedgeslag och vi skulle mötas i särspel.
– Jag var mest besviken över att jag inte lyckades hålla min plan under hela tävlingen. Vi hade pratat om det hela veckan, jag och Jonnie Eriksson, att allt handlade om processen och rutinerna, inte om resultatet. Jag skulle aldrig se en ledartavla. Det hade fungerat i 71 hål – men inte på det sista.
– När särspelet startade kände jag mig fortfarande ganska uppgiven. På något sätt träffade jag ändå fairway. När jag gick till bollen började jag tänka för mig själv: ”Kom igen nu, det är ingen idé att gå här och muttra, nu kör vi!”
– Putten var från 15 meter och nerför. Den gick knappast att läsa – det handlade bara om känsla. Jag siktade nästan rakt i sidled och petade till bollen. När den var tre meter från hålet visste jag att den skulle gå i. Den tippade över hålkanten och var helt perfekt. Det var en putt man sänker en gång av hundra. Den här gången gjorde jag det.
Vägen till PGA-touren låg öppen.
– Ja, jag visste förstås att inget på något sätt var klart. Resten av säsongen handlade till stor del om att pusha mig själv för att hålla mig innanför topp 20-gränsen.
Allt skulle avgöras i den absolut sista finaltävlingen. 20 kort skulle delas ut. De fick det 20:e och sista.
– Det var mera en lättnad än en chock. En vikt släppte från axlarna. Jag hade nått målet, det var en dröm, men det är också något som jag förväntat mig att någon gång klara av. Den här säsongen hände det. Det var min tur.
Till slut kom det att handla om andra spelares placeringar och poäng istället för dina egna. Vad gjorde du medan spelet ännu pågick ute på banan vid French Lick Resort, när allt ännu var ovisst?
– Jag och Mia – dåvarande fästmö, numera fru – åkte till hotellrummet strax intill banan. Vi såg avgörandet på tv, jag faktiskt något lugnare än Mia. Men det var en märklig situation, att sitta där och följa andra när en av karriärens allra största grejor var på väg att hända.
När blev nervositeten som tydligast?
– När Chandler Blanchet gjorde en bogey på 17:e. Samtidigt sänkte Barend Botha en sjuk birdieputt på 16:e. Då skiljde ett slag mellan de två i toppen. Det var Chandler som behövde vinna. Jag hann faktiskt tänka tankar som: ”Nu kan jag komma 21:a… att det alltid måste bli så här tajt i en golftävling.”
Men sedan…
– Efter Barends bogey på 17:e kändes det klart. Det ringde på telefonen. Jag behövde åka tillbaka till banan. Under hela eftermiddagen hade jag annars hellre varit på hotellrummet än framför 14 kameror i klubbhuset.
– Jag såg det sista slaget i telefonen på parkeringsplatsen utanför klubbhuset. Sedan fick jag springa till ceremonin som började direkt. Vi fick våra PGA Tour-kort, vi signerade alla papper, det togs bilder och gjordes intervjuer. Det var pang på. Vi fick inte ens tid att fira, liksom.
Hann du säga tack till Chandler Blanchet?
– Ja, direkt när han klivit av den 18:e greenen lyckades jag springa på honom: ”Du är min nya favoritgolfare – jag skickar en julklapp”, sa jag.
Har du hans adress?
– Ja, jag tog den på ceremonin efteråt…
Apropå det. När hittade du själv din bas i USA?
– Vi flyttade hit till Windermere 2022, jag och Mia. Vi träffades under collegetiden på Campbell University i North Carolina, jag spelade golf och hon lacrosse. Här har vi verkligen hittat vår plats.
I november – på ert bröllop i Washington – blev ni man och fru. Vi är tillbaka där vi började: att vara klar för spel på PGA-touren, att vara nygift….Har du hunnit reflektera över allt som har hänt det här speciella året?
– Absolut har jag försökt stanna till för att tänka tillbaka. Det har på många sätt varit ett fantastiskt år. Och nu ser jag fram emot nästa.
Den 15 januari peggar Pontus Nyholm upp i The Sony Open, premiären på PGA-touren 2026.
