Intervjun publicerades ursprungligen i Svensk Golf nummer 9, 2025. Klicka här för att prenumerera på tidningen.
När en amatör, med all rätt en av dem vi vill kalla för en framtida superstjärna, vinner på den europeiska touren ställs snart frågan: ”När blir du proffs?” Meja Örtengren, 20 år från Linköping, får frågan även den här gången. Den leder till dagens studier på Stanford i Kalifornien och till sommarens fantastiska seger på Hills. Till slut avslöjas drömmen om att en dag bli världsetta.
Två hål återstod att spela och läget skulle bli skarpt. Meja Örtengren, Landeryds GK och Sverige, hade spelat sig till sina drömmars position, till en ledning på Ladies European Tour. Dessutom hemma på svensk mark. Framför allt med fyra slags marginal till den närmaste jagande, tyskan Leonie Harm som spelade i samma boll.
Allt handlade om vad som inte skulle göras: att undvika tankar om den kommande stunden på den 18:e greenen nedanför klubbhuset på Hills Golf & Sports Club. Rutinerna skulle följas, de ofta repeterade förberedelserna, kroppsspråket som skapar den nödvändiga tryggheten inför varje slag. Ledning med fyra slag? Två slag efter? Rutiner är till för att följas oavsett möjligheter eller risker.
– De är min säkerhetslina, säger Meja.
Vad hände på Hills? En dubbelbogey senare var läget förändrat. Meja hade gjort en dubbelbogey på det 17:e hålet, Leonie Harm hade svarat med en birdie. Ledningen hade krympt till ett slag. Ett hål återstod att spela och läget var skarpt.
Vårt möte har börjat och sommarens händelser från Hills Open har blivit en självklar samtalsstart. Frågan: Vilket är det mest extrema ögonblicket som du blivit tvungen att hantera på ett alldeles speciellt sätt?
Betänketiden blir lång, men snart blir svaret givet:
– Alltså… hela det där sista hålet på Hills är det som kommer först till mig.
Meja fortsätter:
– Jag skakade hela tiden, jag blev så oerhört nervös, det var så starka känslor. Det blir så när man hamnar i en situation där pressen är hög, och jag har känt ungefär samma nervositet tidigare. Båda gångerna jag har fått spela på Augusta National, i finalvarvet i ANWA, har det hänt. Att slå det första slaget på Augusta är fruktansvärt. Det är verkligen det. Men det är också en sjukt cool känsla att få uppleva och förhoppningsvis kunna hantera på ett bra sätt.
Gav du dig själv några extra sekunder för att gå igenom läget inför utslaget från Hills 18:e tee?
– Jag hade redan sagt det mesta till min bror Alexander som gick caddie. Det mesta hade blivit fel på det 17:e hålet. Allt hade gått så snabbt och jag sa det till honom på promenaden mellan greenen och tee: ”Jag är så nervös att jag skakar.” När jag sagt det högt visste jag själv också om det. Och jag visste att jag eller Leoni skulle göra en birdie för att vinna. Jag ville se till att det var jag som gjorde den.
– Sedan gick jag tillbaka till den rutinen jag brukar göra inför ett slag, den jag känner mig trygg med. Den kan jag egentligen göra på autopilot.
Din drive träffade fairway, din järnsexa nådde greenen, du tvåputtade för en unik amatörseger på Ladies European. Var sättet du gjorde det på lika betydelsefullt som själva vinsten?
– Ja, ungefär så. När jag väl sänkt putten så kände jag bara en lättnad. Det var den känslan jag fick. Just i den stunden fanns egentligen inte så mycket glädje, det hade varit så mycket nervositet och press under en så pass lång tid innan. Sedan var det ändå jättehärligt när Ingo (Ingrid Lindblad), Louise (Rydqvist) och Moa (Folke) kom ner till greenen och sprutade vatten på mig.
Du nämner Ingrid och Louise, lagkompisarna när ni vann VM-guldet i Paris, du själv då som 17-åring och yngst i laget.
– Ja, och det var en mycket speciell vecka. Det är nog fortfarande det allra roligaste jag varit med om inom golfen.
– Först var vi sjukt ledsna och frustrerade när vi trodde att vi spelat bort våra chanser. Jag och Louise satte oss och grät på rangen. Ingo var tvungen att åka till ett dopingtest, så henne såg vi inte på länge. Inför finaldagen samlade vi ihop oss och hade ett viktigt snack med coacherna. Jag gick ut i den sista bollen av oss tre svenskor. Scorerna jag såg ute på resultattavlorna var felaktiga och jag visste inte vad som gällde när jag spelade det sista hålet. När jag sänkte min putt hörde jag plötsligt en massa vrål från de andra i laget. Jag hade inte förstått hur mycket den skulle betyda. Därefter var det en sjuk väntan när vi väntade in USA som tappade slag på det sista hålet. Det var mycket som hände. Det är svårt att förklara känslorna vi fick. Men vi vann guldet med minsta möjliga marginal.
Till en tredje av många höjdpunkter, till Europas första seger på bortaplan i USA i Junior Solheim Cup.
– Jag var fyra ned efter nio hål i min sista match men lyckades vända och vinna på det 17:e hålet. Samtidigt vann nästan alla andra i vårt lag sina matcher. Vi vann nio poäng av tolv i singelspelet.
Du och kompisen Nora Sundberg var de hyllade svenskorna i laget, Annika Sörenstam var kaptenen. Är det Annika som är den givna förebilden?
– Ja, absolut. Det var hon som var bäst i världen när jag var riktigt liten och började spela golf. Sedan blev Frida Kinhult, Linn Grant, Maja Stark och de andra i de äldre landslagen förebilder på andra sätt. De var några år före mig i tiden, jag kunde följa allt som de gjorde, jag fick mina kortsiktiga drömmar och målsättningar.
Hur började det?
– Jag tog grönt kort när jag var sex eller sju år, jag började tävla när jag var nio år hemma på Landeryd och i Östergötland. Jag mötte killarna som var 13, 14 och 15. Jag tyckte att det var fantastiskt kul. Varje gång jag slog någon av dem visste jag att jag blivit bättre. När jag ganska direkt fick spela riksfinalen i Teen Cup förstod jag att golf var något som jag faktiskt ville satsa på.
Landeryd var den bästa miljön för din satsning?
– Verkligen. Vi har alltid haft många bra juniorer på klubben och perfekta träningsområden. Petter Ederö har varit min tränare, han har alltid haft ett enormt driv och engagemang i min träning. I landslaget jobbar jag mycket med Fredrik Wetterstrand och Marcus Börjesson.
Förra hösten gick flytten till USA, till Stanford University i Kalifornien, i den amerikanska collegegolfen. Det är hemma i studentkorridoren du är just nu, nyligen hemkommen från VM i Singapore. Hur är läget?
– Jättebra. Just nu trivs jag verkligen med det mesta här på skolan. Det är mitt andra år och jag har kommit in i rutinerna på ett annat sätt än vad jag gjorde förra hösten när allt till en början kändes nytt och stort.
Är det bättre än vad du trodde?
– Ja, nu tycker jag det. Jag tycker att jag var förberedd även när jag kom hit, jag hade pratat mycket med andra som redan gjort sina collegeår. Men ändå blev starten tuffare än vad jag förväntat mig. Tempot var högt redan från början. Att nivån var så hög var jag kanske inte tillräckligt förberedd på. Sedan lärde jag mig snabbt hur allt fungerade. Allt har blivit enklare med tiden. Här på vårt campus finns allt vi behöver. Egentligen behöver vi inte åka någonstans, förutom till tävlingarna. Allt finns inom sju minuter på cykel.
Stanford är anrikt och prestigefyllt.
– Ja, hela miljön är väldigt inspirerande. Alla som är här har höga ambitioner, oavsett vad de gör, vilka kurser eller sporter de än går och sysslar med. Alla är väldigt högpresterande och drivna. Ingen kommer liksom hit och tror att ”det här är fyra år jag ska glida igenom”. Alla gör vad som krävs, alla krigar på för att lyckas inom sina områden.
Rose Zhang är skolans senast fostrade stjärna inom golfen, och Tiger Woods gick på Stanford på sin tid.
– Ja, och det är självklart något som skolan vill visa upp. Bilder och fotografier på Tiger finns lite överallt. En bild i atleternas matsal, en på gymmet, en massa i golfklubbhuset.
Stanford Golf Course är universitetets egen bana. Intill ligger träningsanläggningen. Hur bra är den?
– Jättebra. Det är där vi spenderar mest tid. Vi i golflagen har området helt för oss själva. Sex greener finns att slå bollar mot, här finns olika grässorter och underlag, greenkeeperteamet följer våra coachers önskemål. Om vi ska till en tävling med extra snabba, hårda greener så fixar de det. Världsklass, liksom.
Apropå världsklass. Efter segern på Hills ställdes frågan om dina tankar inför proffslivet. Hur tänker du själv just nu? Vill du genomföra alla de fyra collegeåren?
– Vinsten på touren gav mig chansen att bli proffs, redan nu på LET, annars nästa år. Jag valde att inte ta den chansen den här säsongen. Att jag åkte tillbaka till Stanford känns helt rätt. Grundplanen är fortfarande att gå klart alla de fyra åren här. En riktigt bra amatörranking kan betyda mycket om proffslivet ska starta på de amerikanska tourerna. Om andra dörrar öppnar sig och jag känner att det är dags för mig att bli proffs så finns det inget som säger att jag måste gå klart skolan. Visst är det frestande – men vi får se hur det blir.
Vad är det som driver dig framåt när ett späckat schema fyllt av studier, golf, träning och tävlingar nu ska genomföras?
– Mitt långsiktiga mål är ju att bli bäst i världen.
En ny paus behöver göras.
– Egentligen är det den målsättningen som driver mig hela tiden. Någonstans finns ett mål att bli bäst. När man har det gör man jobbet. Här på college och i landslaget finns de kortsiktiga målen som förhoppningsvis kan hjälpa mig på vägen till det stora målet.
Triumfen på Hills var ett av dem – samtidigt ett bevis att du är på rätt väg. Du känner att allt är möjligt?
– Absolut. Jag skulle inte lägga ner så mycket tid som jag gör på det här om jag inte tror att det någon gång kan hända.
Hur ser avslutningen av årets säsong ut?
– Vi har två collegetävlingar kvar att spela, den ena är vår hemmatävling på Stanford, den andra spelas på Hawaii. Det är veckor jag verkligen ser fram emot. Sedan är jag lika taggad inför november och december, när tävlingssäsongen kan läggas på is under en period. Vi kan helt fokusera på skolan och på träningen. Jag gillar också den vardagen. Att vara en vanlig student som tränar golf när man vill.
Vårt möte avslutas. Det lär finnas skäl till ett antal uppföljningar om Meja Örtengrens fortsatta karriär på den största golfscenen.
