Reportaget publicerades ursprungligen i Svensk Golf nummer 4, 2025. Klicka här för att prenumerera på tidningen.
Bäckavattnets GK, Halmstad, existerar inte längre. Inte i appar, inte i klubbförbundets register. Men marken berättar en annan historia. Greenerna ligger kvar och fairways går att ana – som konturerna av något som inte riktigt velat försvinna. Per Lilliefelth, som en gång försökte rädda allt, ser en framtid där andra ser sly.
Per Lilliefelth stannar till vid en äng där gräset växer vilt men i mönster man fortfarande kan ana.
– Där stod jag på rangen som tioåring och lärde mig spela golf, säger han.
Marken är hans, luften är klar och en glada seglar över det som en gång var hål 18. Det är tyst – inte öde, men stilla. Som om banan väntar på något. Eller någon. Det har gått 14 år sedan den sista greenfeen betalades på Bäckavattnets GK. Sedan dess har klubbhuset – ett som byggdes i modern stil och andades nytändning – blivit cateringkök. Maskinhallen är på väg att säljas till ett sportfiskeföretag. Gamla utslagsplatser har ersatts med bänkar av sågade stockar. På ytan: en bana som försvunnit.
Att en golfbana tystnar helt är ovanligt i Sverige. Men det händer. Svalövs GK gick i konkurs redan 2010. Nya ägare satsade miljoner på en nystart – med spa, bostäder och golfboende i sikte – men ingen köpare kom. I slutänden var det åkermarken som väckte mest intresse. På Sturup Park förblev till och med skyltarna till drivingrangen kvar när banan lades i malpåse. Naturen har långsamt tagit tillbaka hålen. Almunge och Stiby är två andra exempel. Klubbkänslan fanns där. Framtiden gjorde det inte.
Bäckavattnet gick delvis en annan väg. Vägen dit började redan 2006, då det ursprungliga klubbhuset brann ner. Efter branden försvann medlemmarna snabbt. Spelrätter såldes, ekonomin krisade, framtiden var oklar. På ett årsmöte ställdes frågan till markägaren: ”Vill du ta över?”
Per Lilliefelth tvekade – men såg också en möjlighet.
– Jag funderade på om man kunde driva en golfklubb privat. Det var i samma veva som banor som Kallfors, Vidbynäs och Ringenäs byggdes i ny regi. Jag hade jobbat i restaurang i många år och kunde det där med hospitality. Det fanns inte här.
Han tog över som vd, ringde upp varje medlem som lämnat och frågade om det gick att locka tillbaka dem. En månad senare var affären klar – elva miljoner kronor. Ett nytt klubbhus byggdes, golfsviter köptes in, banan ritades om och antalet medlemmar steg till närmare tusen. Han kom med idéer som klubben inte var van vid – kommersiella, mer snabbrörliga, mindre bundna till tradition. Han satte upp en shootout-matta framför klubbhuset, där greenfeegäster kunde tävla om att komma närmast hål på nians green. Vinnaren fick en Dagens lunch. Han investerade i nya golfbilar, även för icke rörelsehindrade, och införde valbara medlemsnivåer. Men allt togs inte emot med öppna armar.
– Det stack i ögonen på vissa. Medlemstänk och turisttänk gick inte alltid ihop.
Ett par regniga somrar, stigande kostnader och ett svajigt golfläge pressade verksamheten. År 2011 försattes Bäckavattnets Golf AB i konkurs. Klubben fick ett erbjudande att ta över verksamheten – inklusive maskiner och inredning – för två miljoner. Men tackade nej.
– Jag tror det uppstod en misstro. De lade ett motbud jag inte kunde acceptera. Då var det över, säger Lilliefelth.
Men själva klubben levde vidare ett tag till. Genom ett hängavtal med Skogaby GK fortsatte en kärngrupp av medlemmar att tävla och åka på gemensamma resor. Årsmöten hölls. Föreningsandan fanns kvar – tills kapitalet från försäljningen av klubbhuset tog slut.
MEN SJÄLVA PLATSEN släppte aldrig riktigt taget. Och ryktena om banans död är betydligt överdrivna.
– Folk lipar över att banan har försvunnit, men den är ju kvar. Det är nästan som att marken själv vill fortsätta vara golfbana, säger Per Lilliefelth och ser sig omkring.
Det låter först som romantik. Kanske till och med önsketänkande. Men när vi promenerar runt den gamla banan – eller det som varit en bana – blir det svårare att säga emot. Vid hål nio står en väderbiten träskylt kvar. Sponsornamnet har bleknat till oigenkännlighet, men pilarna pekar fortfarande mot greenen som ligger upphöjd bakom en glänta. En gång gick spelare över en smal träbro här. Den finns kvar än. Något murken, men hel. Det knarrar svagt när vi går över den.
Hela området bär spår av en plats som inte riktigt vill släppa taget. Greenerna är i stort sett opåverkade. Fairways är delvis övertäckta av sly och vildsvinsbök, men det räcker att lyfta blicken för att se konturerna. Från ovan syns hela banan.
– För bara en vecka sen stod jag här med en kille som byggt 27 golfbanor. Han sa att han aldrig plöjt upp en enda – förrän nu. Det handlar om ett område på kanske 100 gånger 30 meter. Där låg 16:e tee en gång. Nu har vi gjort en viltåker där istället.
Odlar majs och solrosor
På just det hålet odlas idag hampa, majs och solrosor – raka rader som står som soldater i jorden. Ett stenkast bort blinkar en solcellsdriven vildsvinsmatare i ljuset. Marken är uppbökad på flera ställen. Vildsvinen letar efter ollonborrelarver – precis där golfsviterna en gång stod på rad. Det är en drastisk förvandling. Men för Per Lilliefelth är det knappast någon tragedi. Han berättar det med en blandning av lätthet och allvar. För honom handlar det inte om att förstöra – snarare om att förvalta det på ett nytt sätt. Ett sätt som djuren förstår bättre än människan.
– Dovhjorten har siktats här för första gången. Rådjuren har alltid funnits. Men nu skapar vi ett enormt smörgåsbord för dem. Hampa, solrosor, majs – vi odlar det de gillar. Och de kommer. Gladorna svävar. Fjällvråken. Vi har haft varg här också. Det är ett ekosystem nu.
VI STANNAR VID en tidigare utslagsplats. En trådkorg med gamla bollar står på en gräsyta som idag fungerar som uppvärmningsområde i en villaträdgård. Det som var hål 13 är nu privat mark. Men gräset är finklippt, roboten sköter jobbet, och för en utomstående kunde det lika gärna vara en våröppen bana på en mindre klubb.
Ett stenkast därifrån, i en skuggig glänta intill, sticker något vitt fram bland torra löv och kvistar. En golfboll. Och där – en till. Totalt elva bollar på en yta stor som ett trappsteg.
– Det är nästan som att vi odlar golfbollar, säger Per.
– De bara… kommer upp ur marken.
Han böjer sig ner och plockar upp en av dem, en Scanna Distance. Bollen ser ut att ha legat i vatten i ett par år; är matt, missfärgad, täckt av alger. Det finns inget glansigt eller spänstigt kvar – men den bär på något annat. Ett spår. Ett minne. Ingen har letat efter den på länge.
Men samtidigt som det förflutna ligger kvar i marken spirar något annat. Något nytt.
– Morfar, som var en riktig entreprenör, sa en gång till mig att Halmstad kommer hit så småningom. Västerut ligger havet. Det verkar som han får rätt. Översiktsplanen tillåter redan 150–200 hus i Marbäck och vi har en detaljplan igång. Inte just på golfbanan ännu, men nåt av våra barn kommer nog förverkliga husbyggnation där i framtiden. Varför inte med en niohålare som dragplåster?
Han drar lite på mungipan.
– Jag vet till och med vem som borde rita den – Christian Lundin. Jag har känt honom sedan innan han fick sitt första jobb som banarkitekt. Han har gjort fantastiska skisser en gång i tiden.
Per Lilliefelth gav sex år av sitt liv – varje dag, utan semester – till en bana där hundratusentals mantimmar redan plöjts ner. Idag har platsen blivit hans jaktparadis.
– Tomrummet efter golfen… det är det som gett mig det här. En jaktmark med remisser som håller djur, öppna ytor där de visar sig, dammar där de dricker, viltåkrar där de fodersöker. Marken har aldrig varit så fin som nu i mina ögon.
Och ändå – spåren finns kvar. Han stannar där greener en gång låg. Minns varje lutning.
– Det har gått 15 år, men hålen ligger där i skogen. Väldigt lite har påverkats. Sly på vissa fairways, ja. Vildsvinsbök, absolut. Men greenerna… de är som förr.
Kan han fortfarande se det framför sig? En golfare på väg upp mot green, en boll som spinner in från höger?
– Jag är inte så nostalgisk, men visst kan man ibland fastna i en situation och visualisera en perfekt hög draw som mjukt landar på en nyklippt fairway. Det fanns mycket kvalitet i banan. Ibland känner jag att den var underskattad.
En bana är inte en äng. Den är en idé som grävts ner i jorden. Och den idén sitter kvar.
– En golfbana är tvärtemot vad folk tror ingen åtråvärd natur för djuren, det är en klinisk miljö anpassad för gräs. Vildsvin bökar aldrig på greener – det finns inget där för dem. En USGA-green består av noga utvalda sandlager som ska hålla en viss mängd vatten – det lockar inga djur. Men nu, när människan dragit sig undan, har djuren fått sitt habitat tillbaka.
Men även människan har svårt att släppa taget. Vissa gör det tydligare än andra.
– Det är märkligt. Jag har sålt tomter på gamla 13:e fairway, och en av ägarna håller fortfarande golfbanestandard på den ytan. I väntan på byggnation. Det är nästan rörande. Det visar att det går, att ”Bäckis” faktiskt skulle kunna återuppstå.
– Om vi sänder upp en drönare en sommardag, säger han, så ser man allt. Inte exakt som det var, i samma gröna kulörer – men nästan. Man måste kanske kisa lite. Men jag ser den tydligt, den vilande banan. Jag känner ju varje millimeter av marken. De gamla greenerna är i princip opåverkade, trots att det inte landat en boll där på snart 15 år. Lite sly har letat sig in på fairways – men med ögon från skyn ligger hela banan kvar som i dvala.
– Gladorna vet. Fjällvråken vet. Till och med havsörnarna ser det. Det ser ut som förr – bara med färre människor som korsar deras väg.
Han säger det utan sentimentalitet. Det är bara ett konstaterande. Att det inte krävs mycket mer än en blick – och minnet av hur det var – för att se att banan fortfarande lever. Inte på scorekortet, men i kroppen.
– Det som sved mest? Kanske att vi ville så mycket, köpte in maskiner, bevattning, hela verkstaden. Vi betalade elva miljoner till klubben. Ville skapa något bra. Och ändå gick det inte.
Han pausar.
– Det var lärorika år och jag gav allt. Det gjorde min fru också. Hela familjen var involverad. Det är inget jag ångrar – men jag blev nog färdig med det livet. Jag borde ha ställt högre krav på klubben från början. Vi samarbetade bra i början, men intressena gled isär. En ideell förening vill ha de bästa tiderna och långa startförbud vid tävlingar. Jag ville locka hit greenfeegäster. Det skavde.
När klubben erbjöds att ta över hela anläggningen för två miljoner efter konkursen, tackade styrelsen nej.
– De hade ett obelånat klubbhus, nybyggt för nio miljoner bara fem år tidigare. De kunde ha tagit ett lån. Drivit vidare. Golfkonjunkturen vände kort därefter. Det hade gått att rädda men det var medlemmarna som svek – inte vi.
Vi går vidare förbi gamla 18:e tee – en upphöjd plats där han en gång ville installera ett vattenfall i bergsväggen, som avslutning på rundan.
– Jag ville skapa något minnesvärt. Det skulle ha blivit något helt eget, säger han.
UNDER KORTVARIG TYSTNAD traskar vi runt på de gamla servicevägarna där maskinerna en gång körde, ner mot ån. Grågäss glider över vattenytan. Fylleån, som en gång satte skräck i golfarna, ligger nu spegelblank. Men konturerna av tee och green är kvar.
– Allt blir till det bästa, säger han. Går det inte, så kanske det inte var meningen.
Är det din jaktinstinkt som talar – eller din livsfilosofi?
– Lite både och. Det har svängt tvärt i livet och karriären, men har alltid blivit bättre efterhand. I jakten lär man sig att ibland är det bättre att inte chansa. I livet ska man ta dem.
Har du aldrig saknat golfen?
– Nej. Jag har inte hållit i en klubba sedan 2013. Mina Mizuno MP100 står orörda på vinden. Du kan få dem om du vill. Har man varit ihop med ett galet ex längtar man inte tillbaka.
Han rycker på axlarna, men det finns ett slags ömhet bakom skämtet.
– Jag gick från golf till jakt. Det är där jag laddar nu. Men jag har ritat om banan i huvudet flera gånger. I tanken finns hål utmed ån som skulle kunna mäta sig med Vallda eller Halmstads Norra. Riktiga hål. Dramatiska. Med ån som main feature.
– Vi får förstås strandskyddsdispens med obegränsade resurser… haha.
Men någon ny medlemsklubb – det blir det inte.
– Jag älskade de flesta medlemmarna. Men om du har tusen medlemmar, 800 tycker svart, 199 tycker vitt – och en enda tycker orange… vem tror du hörs mest? Det är den som tar upp oproportionerligt mycket av tiden och energin. Du ska få alla att trivas, men folk är väldigt olika. Det är en svår ekvation, helt enkelt.
Hur känns det att en gång ha varit vd för en plats som nu är ett spöke av sitt forna jag?
– Jag ser det inte så. Marken är underbar. Den har varit i familjens ägo sedan 1958 – först som granplantering, sen golfbana, nu jaktmark. Och den kommer att finnas kvar när vi är borta, säger Per Lilliefelth.
Han vänder blicken mot bergshyllan ovanför hål 18. Där han en gång ville låta ett vattenfall porla rör sig nu bara vinden genom mossan.
– Det är inget spöke. Ingen skugga. Det här är vår plats. Vårt arv. Och det är fortfarande fullt av möjligheter.
Och kanske är det just så han menar det. Något nytt, oväntat – eller kanske till och med ett återuppvaknande.
– Om någon har viljan att göra något exceptionellt så är jag positiv.
