Intervjun publicerades ursprungligen i Svensk Golf nummer 1, 2026. Klicka här för att prenumerera på tidningen.

Han har gått från driftkucku till världsmästare och från Excelblad på skjutvallen till hole-in-one på första ronden med grönt kort. På Frösön blir golfen Viktor Brandts frizon, där det enda som räknas är känslan i slaget och utsikten över Storsjön.

”Jag skiter egentligen i om jag sänker en långputt eller treputtar…”

En frizon ovanför Storsjön

Första tee på Östersund-Frösö GK är mer än en startpunkt, det är en balkong över hela Jämtland. Nedanför ligger Storsjön som en glittrande spegel, fjärran reser sig Oviksfjällen i blå nyanser och i fonden anar man Östersunds takåsar.

Hålet har kallats ett av Sveriges bästa öppningshål.

Härifrån slår man dagens första drive från hög höjd ner mot en fairway så bred att Länstidningen en gång skrev att en B-52:a kunde landa på den. Greenen väntar framför sjön och horisontens mjuka linjer, inramad av tallar och det ständiga ljusspelet när molnens skuggor drar över fjällen.

Alice Cooper har stått här, likaså lokala storheter och världskändisar som fastnat för panoramat. Och nu står Viktor Brandt och stampar otåligt – skidskytten som gick från doldis till världsmästare över en natt. Att han kommer direkt från stadion gör inte scenen mindre talande.

Dagen började med inskjutning 08.15 och åtta gånger åtta minuters intervaller i tävlingsfart. Rullskidorna fligger fortfarande kvar i bagageluckan, beströdda med grus och damm. Den ena världen – den schemalagda, uppdelad i intervaller och skjuttider – lämnar spår när han kliver in i den andra.

I ett sms tidigare på dagen skrev han: ”Jag brukar inte ha någon uppvärmning mer än stolsvärmaren i bilen om vi kör tee time klockan 13.”

Det säger något om kontrasterna i hans liv. Från pulsklocka och mjölksyra till att stå på första tee och bara njuta av att skicka iväg bollen mot horisonten.

Golfen är för honom ett avbrott från perfektionen; ett sätt att byta Excelbladens statistik mot det oförutsägbara i vinden över Storsjön. Och här, på ettan, kan han plocka av sin Modo-headcover, le åt sin egen envishet och svinga utan att tänka på något annat än utsikten.

– Du, den här vyn skojar man inte bort, säger han och sneglar in i solen.

Känslan före scoren

På vilodagar kastar han gärna in nio hål på hemmabanan, ibland med landslagskollegorna Jesper Nelin, Ella Halvarsson, Elvira Öberg eller någon från U-laget, ibland helt ensam en sommarkväll. Då handlar det inte om resultat utan om känslan.

– På golfbanan behöver jag inte ha så mycket ”vad kan jag förbättra”-tänk, och det är jäkligt skönt. Att skriva på ett pappersscorekort kan jag uppskatta, mest för att inte hålla koll på scoren utan för att vara mer närvarande.

Handicapet går stadigt nedåt, 17 var den senaste noteringen, men det är egentligen mest en parentes.

– Klart jag vill göra en bra score gentemot mitt handicap. Men framför allt handlar det om att slå bra slag. Jag skiter egentligen i om jag sänker en långputt eller treputtar – det viktiga är känslan i slagen.

Viktor Brandt tog grönt kort i uppväxtstaden Karlstad våren 2021. Några veckor senare, på Östersund-Frösös 17:e hål, hände det som många golfare aldrig får uppleva under en hel livstid. 139 meter, kraftig medvind, en järnåtta. Bollen tog i bunkervallen, studsade till och rullade rakt i koppen.

Folk i bollen framför skrek rakt ut, hans egna spelkamrater plockade fram mobilen för att föreviga ögonblicket. Men för huvudpersonen själv kändes det nästan … bekant.

Han hade spelat discgolf sedan 2015, och där är hole-in-one något man ser betydligt oftare.

– Det tråkiga är att det kom så tidigt. Jag fick aldrig kämpa för det. Jag fattade inte hur jävla svårt det var. Jag gjorde till och med HIO innan jag ens hade gjort ett par. Jag hackade runt på 51 i handicap, slog tio, tio, tio slag … och sen ett.

På nästa hål sliceade han bort bollen och gick vidare i livet som om inget hänt. Ingen tanke på att spara bollen, ingen högtidlig känsla. Några dagar senare blev ronden artikel i NWT – och långsamt började han förstå att det där slaget inte var något man bara rycker på axlarna åt.

Inga genvägar i spåret

Att få sitt största golfögonblick serverat redan på första ronden var ren nybörjartur. Skidskyttet har aldrig bjudit på den sortens genvägar. Där har varje framsteg kostat år av slit.

– Det har gått skitfort de senaste säsongerna, men jag har fått slita enormt för att nå dit jag kommit. För fem–sex år sedan tränade jag sjukt bra och effektivt, lade ner de där extra procenten som man vet behövs – men fick inte ut resultaten. Jag åkte sämre än jag hade hoppats på i förhållande till tiden och energin jag la ner. Det var störande.

Han beskriver sig själv som helt utan medfödd talang. Kroppskontroll, koordination, teknik – allt var ett motstånd.

– Jag har aldrig varit någon talang för fem öre. Jag var länge tokdålig på att skejta, koordination och teknik satt aldrig naturligt. Min talang har snarare varit mental. Jag är jävligt driven, och jag har lätt för att utvärdera statistik och se vad som kan bli bättre. Jag gillar det nördiga i att jämföra, följa siffror och bekräfta att något går åt rätt håll. Alla har olika talanger. Min ligger inte i kroppen utan i huvudet. Jag är en träningsprodukt, och jag är bra på att ta vara på det jag har.

När siffrorna får vila

Ute på banan tänker Viktor Brandt som en golfare. Han pratar spellinjer, pekar ut landmärken, förklarar vad man ska undvika. När vi kommer fram till femmans tee öppnar landskapet upp sig på nytt. Storsjön breder ut sig till höger, blå och vidsträckt, och följer hålet hela vägen.

Själv använder han sporten för att göra precis tvärtom – koppla bort kraven för en stund. Efter morgonens timmar på stadion är golfen hans chans att vara närvarande utan att analysera sönder allt.

– Om jag börjar tänka på varje liten svingtanke jag har blir det genast svårare. Jag har en grundsving av en anledning.

Viktor Brandt traskar av 18:e green ett slag sämre än sitt handicap. Treputten på sista hålet stör honom en aning, men inte mer än att han kan garva åt det. Golfen är för honom just det: en frizon, en chans att för en gångs skull inte analysera sönder allt.

Och så kliver han in i bilen, rullskidorna fortfarande dammiga i bagageluckan, och kör vidare mot nästa träningspass. På Frösön lämnar han bakom sig en bana där natur, myter och siffror möts – och där världsmästaren för en eftermiddag fick nöja sig med att bara vara golfare.

Namn: Viktor Brandt.
Ålder: 26 år.
Familj: Sambo Evelina.
Bor: I Östersund på sommaren och i resväskan på vintern.
Hemmklubb: Östersund-Frösö Golfklubb.
Handicap: 17,2.
Favoritbana: Östersund-Frösö Golfklubb.
Största golfmerit: Hole-in-one med 51 i hcp.
Största ögonblick i karriären: VM-guld i stafett 2024.