När du nu vandrar upp (oftast ligger första utslaget på en kulle) till ditt första slag för denna säsong, så känner du förväntningarna, dina egna krav och en viss osäkerhet.
Skall jag välja en järnklubba istället för en driver, vilket skulle sätta diket – 221 meter längre bort – ur spel, eller vill jag visa att jag i år är en mästare och syftar till att sänka min handicap från 22 till 18?
Denna dag råder ingen vind. Luftrummet är lugnt, som de säger från flygledningen, luftfuktigheten är negligerbar och du har just fått ett brev från Skattemyndigheten, som erkänner dina avdrag.
Årets första rond.
”Jag älskar första ronden för året”, sade Arnold Palmer och hans hustru Winny suckade.
”Tänk om Arnold hade älskat mig med samma intensitet.”
Nu är vi där. Bollen placerad på en peg, vinden inget att bry sig om och allt ansvar har lagts på dina axlar.
Med darrande händer har du lyckats placera bollen på sin plats på peggen och nu är det din tur.
Livet gör en paus. Du hör dina hjärtslag som vore de del av en militärorkester. De stora trummorna bestämmer takten och du blir deras villkor. Att det är hjärtat, som bestämmer har du glömt.
Just nu finns du inte.
Första hålets längd eller strategiska villkor existerar inte. Det enda du ser är en liten vit boll, inte långt från dina fötter, en tingest du med hjälp av en klubba skall förflytta.
Vart?
Varför?
Vadihelsicke?
Vem är jag?
”Får vi gå igenom?” frågar en man lågmält. Han bär sina klubbor över axeln och har en keps på vilken det står – Swilcan Burn.
(Swilcan Burn är en bäck som rinner tvärs igenom första hålet på den gamla banan i St Andrews, Skottland.)
De är fyra herrar som spelar tillsammans och de försvinner snabbt.
Du står kvar och undrar över varför du skall utsätta dig för sådana här händelser.
Du vill spela golf, njuta av promenaden och berikas av spelets lika oförutsägbara som underbara infall.
Du vill också träffa andra människor och tala om saker, som inte har med kriminalitet eller krig att göra.
Så varför blir du så nervös inför första utslaget?
Säg mig.
