Vi träffades första gången då Carl Folckers pappa Ivar lottats med min pappa Bror och mig i Två generationer, 18 håls foursomes med handicap. Än idag är detta den ädlaste tävlingsformen inom spelet. Och förmodligen en av de första från någon gång på 1400-talet. Två mot två. Vartannat slag räknas. Du behöver inte spela med pappa men far och son tillsammans innebär också ett underbart tillfälle för två generationer att träffas. Carl var flera år äldre än jag. Men jag minns honom som om han vore här nu.
Han visste hur man skapade ro i en fyrboll.
Han visste att segern inte var det mest betydelsefulla.
Han visste hur man skapade trivsel i en liten grupp.
Allt detta minns jag. Och Carl blev för mig senare något av en balans i livet. Han studerade humaniora. Och visst skrev han dessutom egna dikter. Marknadsföring blev sedan hans passion och det kunde vara snabbrörliga konsumtionsvaror eller något Unilever erbjöd.
Är det samma sak? Jag vet inte.
Carl visste dock allt. Så fort jag råkat i trångmål, osäkerhet eller hade undringar om ett visst uttryck i en berättelse om franska Baskien så ringde jag Carl.
Det betyder ingenting, sade han. Glöm det. Och så kunde jag fortsätta mina irrfärder.
Jag lade undan uppslagsböckerna, Norstedts samlade verk, Golf Design av Robert Trent Jones. Golf in the Making av Henderson och Stirk eller Why are There Eighteen Holes? av Peter Lewis.
Carl kunde inte alla golfhistorierna. Men han visste allt om det andra.
Varför finns vi till? Det är bara så, sade han och skrattade. Bry dig inte så mycket, sade han. Och jag andades ut och kopplade av.
Carl, du har varit min mentor och jag uppskattar dig varmt. När vi senast renoverade golfbanan hjälpte du mig när du sade: ”Du är banchef. Banan renoveras. Medlemmar klagar. Att vara banchef handlar inte om att renovera. Det handlar om att kunna nå människor och helst försöka förstå dem.”
Tack Carl.
Finns det för övrigt några träningshål i himlen? Jag vet hur du tycker om att pröva dig fram och hitta lösningar.
Din vän Göran.
