Krönikan publicerades ursprungligen i Svensk Golf nummer 9, 2025. Klicka här för att prenumerera på tidningen.
Hösten är lagturneringarnas tid. Ryder Cup, amatör-VM och JSM klubblag är tävlingar på olika nivåer som verkligen berör. Många drömmer om att vara med i dessa lag. Det är ett av de stora målen för säsongen. Både träning och tävlingsplanering kretsar kring att ta sig in i laget och de uttagna får i sin tur ett stort ansvar att prestera på toppen av sin förmåga. Många bryr sig om hur det går.
För en coach handlar det i första läget om att ta ut laget. De flesta coacher som jag känner upplever detta som en av de stora nackdelarna med sitt jobb. Man vet att man kommer att göra någon ledsen och riskerar att få kritik för de val som gjorts. Detta trots att man innerst inne vet att det inte finns någon annan som kan fatta ett bättre beslut. Coachen har garanterat mer information än alla andra och har lagt mer tid på att klura på vilket som är det bästa laget.
Nästa steg är att offentliggöra laget. Hur gör man det på bästa sätt? Min erfarenhet, efter väldigt många uttagningar, är att alltid först prata med de som inte är uttagna, men som kunnat förvänta sig att bli det. Att få reda på att man inte är en del av laget genom en presskonferens, ett facebookinlägg eller via media är enormt förnedrande. Dessa samtal är aldrig roliga, men extremt viktiga för framtiden. Därefter kommer det roliga, att meddela de som ska ingå i laget.
När spelarna väl är uttagna är det dags att bygga laget, att skapa laganda. Något som inte alltid är helt enkelt i en individuell idrott där spelarna till vardags är konkurrenter. Det finns många faktorer som skapar laganda. En av de viktigaste är, till mångas förvåning, att de bästa spelarna vågar visa sig sårbara inför sina lagkompisar. Här är Luke Donald verkligen en förebild. Inför Ryder Cup 2023 hade han flera rookies i sitt lag. Genom att få sina mest erfarna spelare McIlroy, Rahm och Rose att visa sårbarhet, ja till och med gråta inför sina lagkompisar, fick han lagets rookies att inse att deras nervositet var helt normal.
I en grupp där sårbarhet är ok, vågar man också vara öppen och visa sina känslor. Då kan man få stöd. Motsatsen, ett lag där alla ska visa sig tuffa och hårda inför sina lagkompisar, kommer aldrig att landa i en bra stämning. Däremot, att visa sig tuff inför motståndarna, är en helt annan sak.
Jag får ofta frågan hur svenska golflandslaget kan vara så framgångsrika i lagspel och hur vi får spelarna att prestera på toppen av sin förmåga. Givetvis handlar mycket om vanligt grundarbete. Att sköta sin träning inför ett mästerskap, att vara utvilad och ha en bra spelplan för banan. Men en sak som förvånar många är att vi vid samlingen i princip alltid inleder med att tänka negativt. Vad händer om det här går åt helvete?
När man lärt sig att positivt tänkande är så viktigt låter det gissningsvis helt absurt att börja med den frågeställningen. Men genom att ta den frågan till botten minskar oron för att göra bort sig. Man får ett lag där alla känner sig fria att spela för att vinna. Frågeställningen leder nämligen till en insikt i att man aldrig kommer att stå där som ensam syndabock om laget förlorar.
Om man förlorar en lagmatch i lag-EM kommer minst tre personer till i laget också ha förlorat sina matcher. Och om man inte vinner Ryder Cup är det ännu fler av dina lagkompisar som också förlorat sina matcher. Vi pratar också om att mästerskapet inte är karriäravgörande. Historiskt har många av våra bästa spelare aldrig vunnit en stor lagtävling. Det är helt enkelt inte på liv och död.
När alla dessa insikter landat växlar vi ämne. Från och med nu lägger vi allt fokus på vad vi ska göra för att vinna. Vad behövs på det individuella planet och vad behövs på det lagmässiga planet? När vi kombinerat känslan av att ”det är lugnt att förlora” med en tydlighet i vilka beteenden som behövs för att vinna – då är man ett svårslaget lag.
