Ola Wenström är kolumnist i Svensk Golf. Den här texten publicerades ursprungligen i nr 3/2021. Vill du få Svensk Golf hem i brevlådan? Klicka här för att prenumerera på nya magasinet.
Hej Golfsverige! Här kommer en hälsning från Florida. Här gassar solen och vi delar bord. Här bubblar ölen och vi applåderar tillsammans. Här är ett vykort från framtiden.
Publiken är tillbaka, pandemitystnaden är bruten och plötsligt får allt en mening igen. Det märks extra tydligt när Phil Mickelson ber oss att ta några steg åt sidan. Äntligen någon som står i vägen. Så tycks det kännas både för honom och för oss som får maka på oss i ruffen och hettan. Vi står i något glesare led än förr, har täckta ansikten och genomförda temperaturkontroller, men framför allt har vi något lika basalt som efterlängtat gemensamt. Vi stör och står i vägen. Till och med Phil gillar läget.
Ett vrålsnett utslag, som här på PGA Nationals sjätte, är ju i sig inget ovanligt för en hardhitter som honom. Men att vi finns där skapar en skarpare situation. Vi stör men står också som en enad inspiratör; det han gör spelar roll. Han dividerar, diskuterar och droppar. Utan plikt såklart. En showman har uppenbarligen saknat sin åskådarmassa. Jag håller ungefär dubbel coronadistans till det andraslag som blir ännu snedare än det första och ser spegelbilden av mig själv i hans solglasögon. Inte ens bakom glasen har han kunnat vara sig själv. Det är som om tystnaden det senaste året har kvävt elitidrotten och även oss som försöker att exalteras av den. I den här stunden är allt tillbaka.
Det är ju inte så lite ironiskt att ett av pandemins mest utskällda länder och att den tystaste av alla sporter visar vägen tillbaka, både mot gammal normalitet och högre decibelhöjder. När vi här hemma fortfarande ligger fast med restriktioner och nöjer oss med att hålla stängt har USA gått på vråloffensiven med vaccinering och intensivt sökt säkra möjligheter för att öppna. Det går om man vill, behöver och gör rätt. Med tester, distans, munskydd och vaccin. Men framför allt med noggrannhet, ödmjukhet och respekt. Vi var gamla och unga om vartannat, intill greenkanter och serveringsställen kom en gammaldags hövlighet och hygglighet in som en bonusfaktor. Vi tog plats utan att trängas, var generösa vänner utan att känna varandra. Vi var en idrottsarena med publik, glädje och ett återvunnet samband. Det går. Jag har sett och känt det. Jag har både stört och stått i vägen – och jag tyckte oerhört mycket om det. Phil också, tror jag bestämt.
Hur det gick på sexan? Jodå. Han slog en patenterad lobb över en trädridå och räddade ett galet par som ännu ett tecken på att det som tycks vara omöjligt inte alls behöver vara det, allt till ett lika högt som efterlängtat jubel. Inte ens golfproffsen vill ha det tyst.
