Golfens kortaste par 5?
Greenen runt det elfte hålet är en av få platser runt banans mest dramatiska punkter som inte täcks av ett hangarliknande sponsortält. Det är annars där män och kvinnor i samma formgjutna preppyuniform – komplett med loggade pikétröjor från någon av de närliggande klubbarna av bättre modell – möts för att dryfta kapitalförvaltning, privatplanets möjliga planlösning och liknande klurigheter som upptar den vakna tiden i Hamptons-bubblan.
Det elfte hålet flankeras istället av två mindre läktare som inte rymmer särskilt många åskådare. Men de är öppna för alla och bjuder på den starkaste tobaken som Shinnecock Hills kan erbjuda under en inspelsonsdag.
Inte minst för att de omger ett av U.S. Opens mest diaboliska par 3-hål på dryga 143 meter. Shinnecock Hills kortaste hål, som Lee Trevino inofficiellt döpte om till ”The Shortest Par 5 in Golf”.
Utrymmet för misstag är minimalt. Den som vill spela säkert och blir någon decimeter eller två för lång köper en enkelbiljett ner i en hisnande avrinningsyta, där det är närmare till tårarna än till ett räddat par. För den som spelar med för små marginaler och blir för kort är de fyra djupa bunkrarna framför greenen din nästa bäddsoffa. Hamnar du svårt i någon av dessa är risken stor att vistelsen på hål 11 även kommer att innefatta ett besök i den tidigare nämnda avrinningsytan bakom greenen.
Jag sitter där en stund och ser Alex Norén precist hitta säker mark i jämnhöjd med flaggan. Andra spelare är inte lika lyckosamma, utan får istället se bollen spinna ner i bunkrarna eller glida ner i avrinningsytans avgrund.
U.S. Open-tanten
Men hål 11 överskuggas av den allra största stjärnan i detta hörn av Shinnecock Hills massiva markområde. Det är en äldre dam som har parkerat sig någon rad ovanför mig, och som med stor inlevelse kommenterar varje slag så fort det börjar anta sin landningsvinkel mot greenen – för att tala TrackMan-språk.
”OOOOOH! That’s a bye!” utbrister hon exalterat när en boll hamnar för nära kanten och mycket riktigt rullar ner i bunkern.
”OOOH, What a shot!” bubblar hon när nästa slag hittar upp bredvid Noréns boll och parkerar sig i hålets närhet.
Alla utrop sker helt utan minsta tendens till skadeglädje.
Jag väljer att gå vidare ett tag senare för att följa Alex Norén på ytterligare några hål. Men jag saknar henne redan vid tolvans tee.
För ingen är mer U.S. Open än hon, i mina ögon. En dam som har fattat hela grejen med golfens allra tuffaste mästerskap. Vi står nu inför fyra dagar då världens bästa spelare oavbrutet ska kastas mellan hopp och förtvivlan. När den decimetertunna gränsen mellan birdie och dubbelbogey upprepade gånger korsas, får vi ta del av en major där spelarna pressas att leverera sitt absolut yttersta. Att se dem prövas runt elvans green – där Phil Mickelson stod för ett psykbryt deluxe under förra U.S. Open på Shinnecock Hills – är essensen av det hela. Utmaningen är minst lika krävande för den arrangerande organisationen USGA, då detta är en av de greener som snabbt kan torkas ut av vinden och bli rakt av ospelbar.
Ja, U.S. Open är som bäst när hela tävlingen balanserar på en knivsegg utan att tippa över åt något håll. Vi vill inte se en upprepning av det sockerkaksmjuka Congressional som Rory McIlroy pepprade sönder och samman under 2011. Vi vill inte heller se spelare nästan skada handlederna i Oakmonts ruff som 2007, eller få delar av startfältet att medvetet sikta på bunkrarna för att sjuans green blivit betonghård, vilket var fallet under 2004 års upplaga på just Shinnecock Hills.
Nej, vi vill se dem försöka pricka den knappnålsstora landningszonen på elvans green, och bli belönade för ett riktigt bra slag.
Och allra helst med U.S. Open-tantens euforiska utlåtanden som en permanent bakgrundskuliss.
