I veckan uppmärksammade vi Sveriges dyraste greenfee 2026. Flera toppbanor höjer ett par hundralappar för en rond på bästa tid under högsäsong. Oavsett bana eller summa handlar det om en rejäl peng för 18 hål golf.

Men jag har faktiskt inga problem med det.

I vissa fall tycker jag snarare att de tar för lite betalt med tanke på vilka tider vi pratar om – förmiddag på lördag eller söndag. Det är medlemmarnas och även gästernas bästa tider. Där finns det utrymme att ta mer betalt av den som kommer på besök. Inte bara hos toppbanorna, utan även hos anläggningar längre ner på golfspelares bucket list.

Det ska kosta att ta en attraktiv tid från en medlem.

Internationellt framstår dessutom de svenska toppnivåerna inte som särskilt extrema. Och då syftar jag inte på England, Skottland eller USA, där toppbanor kan ta absurda summor samtidigt som bredden håller en nivå vi sällan når. Snarare tänker jag på delar av Europa – exempelvis Spanien – där en stor andel banor tar över 100 euro i greenfee utan att erbjuda en bana som i ärlighetens namn skulle platsa topp 50 i Sverige.

Ur det perspektivet kan 3 500 kronor för Bro Hof Stadium Course eller 1 800 kronor för Visby GK faktiskt kännas rimligt.

Värda att bockas av

När jag går igenom listan över Sveriges dyraste greenfee slås jag också av att alla dessa banor är värda priset för att upplevas minst en gång under en golfkarriär. Det betyder inte att det är billigt. Men det är heller inte billigt att gå på restaurang, bo på hotell eller fylla bollfacket med nya bollar från shopen. Att ge bort en rond på exempelvis Falsterbo för 2 000 kronor är ingen överdriven present – den kommer tas emot med glädje och njutas av i lugn och ro, inte stressas in mellan ett barnkalas och en grillmiddag.

När vi pratar pris och värde är det dock sällan toppbanornas nivåer som skaver. Utmaningen finns oftare på banor under dem, ofta runt tusenlappen i greenfee eller strax där under, och där samma pris gäller vår, sommar och höst. Samma summa förväntas ligga i greenfeekuvertet oavsett om du spelar en sval aprilförmiddag, en perfekt julidag eller en höstrond i oktober.

Visst kan efterfrågan på en helgtid i april motivera priset. Men en kylig tisdag i april då greenerna inte riktigt vaknat för säsongen än, är svår att jämföra med en varm torsdag i juli då banan är i perfekt finish.

Prisvärd är viktigare än prisnivå

Här är toppbanorna ofta bättre på att skilja mellan attraktiva och mindre attraktiva tider – de har också större möjligheter att göra det.

På banorna under dem är risken större att upplevelsen inte motsvarar priset.

Man ska komma ihåg att det här inte är en enkel ekvation. Att prissätta en golfbana i mellanskiktet innebär en balansgång mellan ekonomi, medlemsnytta och attraktivitet för gästspel. Det kostar att driva en golfbana – oavsett om det regnar en tisdag i maj eller är högtryck i juli. Sätter man priset för lågt riskerar man att urholka ekonomin och skapa ett tryck som sliter hårt på banan. Sätter man det för högt riskerar man i stället besvikna gäster som inte återvänder.

Det är en kalkylerad risk.

Och ofta bygger modellen på erfarenhet: vad marknaden accepterar, hur bokningsläget ser ut och hur man bäst skyddar tillgängligheten för medlemmarna. Det gör inte alltid upplevelsen prisvärd i varje enskilt fall – men det förklarar varför modellen ser ut som den gör.

Samtidigt är jag övertygad om att kraftigt tilltagna greenfeepriser på dåliga tider och utanför högsäsong inte uppskattas så mycket som siffrorna antyder. Snarare lämnar många anläggningen med en gnagande känsla: det där var inte riktigt värt det.

Falsterbos klubbchef Jan Ekblom sätter fingret på något viktigt när han säger att 2 000 kronor kan upplevas som högt om gäster ”stressar hit, byter om på parkeringen, spelar sin runda och sedan åker direkt härifrån”.

Falsterbo erbjuder mer än bara golf. Det kan inte alla göra. Men många gör heller inget för att höja helhetsupplevelsen. Det är där den stora skillnaden sitter. När upplevelsen är stark nog känns priset rimligt – även när banan inte är perfekt.

En helgrond i juli blir aldrig perfekt per automatik. Men banarbetarna är klara tidigt, greenerna nyklippta, nya hål satta och anläggningen bemannad. Gästspelaren förstår att det kostar att vara där just då.

Jämför det med en tisdagseftermiddag i början av maj: lägesförbättring, luftade greener, regn i luften, stängd kiosk och slut på handdukar i omklädningsrummet.

Och ändå är priset bara ett par hundralappar lägre.

Ljusglimtar och risker

Visst finns rabatthäften och andra lösningar som påverkar – och på gott och ont styr – prisbilden. Och visst har vissa klubbar blivit bättre på dynamisk prissättning beroende på tryck, väder och säsong. Men på många håll lever modellen med en fast prisbild kvar – oavsett om det gäller en blåsig aprildag, en perfekt julidag, en sensommartopp eller en frostig oktobermorgon.

Frågan är inte vad rundan kostade.
Frågan är om den var värd det — och om gästen vill komma tillbaka.

Om greenfeepriserna, vilket mycket tyder på, fortsätter att stiga överlag i Sverige tror jag att medelbanorna löper större risk än toppbanorna att hamna i ett läge där uppfattningen att priset är för högt sätter sig snabbare än viljan att spela där igen – eller att rekommendera banan till sina golfkompisar.

Med allt ovan sagt, så luftas och dressas även toppbanor – och då krävs mer än nytvättade handdukar och en greenlagare i välkomstpåsen för att priset ska kännas motiverat.