Jag får ofta frågan vad som egentligen skiljer tourspelare från vanliga golfare. Är det längden? Puttningen? Den mentala styrkan?

Sanningen är att statistiken ibland berättar en annan historia än den vi ser på tv.

När man börjar titta närmare på siffrorna från PGA Tour dyker det upp flera saker som överraskar, inte minst för oss tränare.

Att slå längst är inte samma sak som att spela bäst

När man ser PGA Tour på tv är det lätt att tro att allt handlar om längd. Och visst, dagens längsta spelare är otroligt långa från tee. De snittar över 325 yards, vilket motsvarar nästan 300 meter.

Men tittar man på vilka som faktiskt vinner tävlingar vecka efter vecka blir bilden mer nyanserad.

Många av tourens mest framgångsrika spelare är inte de allra längsta. De kompenserar i stället med bättre inspel, bättre beslut och färre misstag runt banan.

Det är egentligen ganska logiskt. Om du träffar fler fairways och ger dig själv fler bra lägen in mot green spelar det mindre roll om någon annan slår tio eller femton meter längre.

För oss amatörer är det här en nyttig påminnelse. Jag ser många golfare jaga längd trots att de förlorar betydligt fler slag på dåliga inspel eller missade greener.

Järnspelet är fortfarande det som skiljer de bästa från resten

Om det finns en statistik som ständigt dyker upp när man analyserar världseliten så är det inspelen mot green.

På PGA Tour mäts detta bland annat genom statistiken Strokes Gained: Approach, alltså hur mycket en spelare tjänar eller förlorar med sina järnslag jämfört med övriga spelare på touren.

Det är ingen slump att namn som Scottie Scheffler, Collin Morikawa och Ludvig Åberg ofta ligger högt även i den kategorin.

De ger sig själva fler birdiechanser än sina konkurrenter.

När jag tittar på amatörgolfare är det ofta samma sak. Den som slår sina järn lite bättre än sina kompisar behöver sällan vara bäst puttare för att vinna matchen.

Har du två timmar att träna golf är det därför sällan fel att lägga en stor del av tiden på järnspel och inspel.

Puttningen betyder mycket, men kanske inte så mycket som du tror

Nu kommer den punkt som brukar skapa mest diskussion.

Puttning är viktigt. Ingen tvekan om det.

Men skillnaden mellan de bästa och sämsta puttarna på PGA Tour är faktiskt mindre än skillnaden i bollträff och järnspel.

Det innebär att spelare kan tillhöra världseliten trots att de inte är tourens bästa puttare.

Scottie Scheffler är ett bra exempel. Under flera år dominerade han världsgolfen tack vare sitt spel från tee till green, trots att puttningen periodvis inte alls låg i absolut världsklass.

Han skapade helt enkelt så många bra lägen att han ändå fortsatte vinna.

Det betyder inte att vi ska sluta träna puttning. Tvärtom.

Men för många amatörer finns den största förbättringspotentialen ofta i bollträffen, järnspelet och närspelet runt green.

Vad kan vi ta med oss?

Om man tittar på hur proffsen faktiskt tjänar sina slag blir slutsatsen ganska tydlig.

Det handlar inte bara om att slå långt.

Det handlar om att slå fler bra slag.

Fler träffade greener. Fler kontrollerade inspel. Färre misstag.

Nästa gång du står på rangen kan det därför vara värt att fundera på en enkel fråga:

Försöker jag slå längre, eller försöker jag faktiskt bli bättre?

Det är inte alltid samma sak.