Utan inbördes ordning.
Sunne GK, Värmland
Det var här jag tog grönt kort i början av 1990-talet och det var i samma veva jag också gjorde mitt första par och min första birdie. Det var också här som Juridiska nämndens fader Jan Rebane lärde mig vikten av ett raskt promenadtempo. Den här värmländska pärlan i sluttningen mot Fryken spelas mestadels på skrå och bjuder på fina vyer och en hel del dramatiska inspel.
Strängnäs GK, Södermanland
Här kommer inga proffstävlingar att spelas, men jag trivs ypperligt bland ekarna i den sörmländska naturen. Några dolda slag, men en härlig mix av teknisk och längdbaserad golf.
Rya GK, Skåne
Hatkärlek vid första ögonkastet. Få banor i Sverige har 18 hål där alla hålscorer känns möjliga. Det kan bli birdie på ettan, det kan också bli dubbelbogey – och så fortsätter det hela vägen till 18. Vinden spelar en avgörande roll här vid Öresund och även om jag inte tror att jag någonsin kommer att kunna knäcka nöten är omgivningen alltid en tröst.
Bjurholms GK, Västerbotten
Jag har inte en miljard eller två, men de som har det borde ge Bjurholm den kärlek den förtjänar – utan att kräva pengarna tillbaka. Den här Peter Nordwall-layouten i den kraftigt kuperade och storslagna skogsnaturen är nämligen en av de bättre i hela Golfsverige. Problemet är att säsongen är kort och medlemsstocken låg. Några miljoner kronor skulle göra underverk. Närliggande banor – och även en stor majoritet av landets golfbanor – skulle då ha svårt att nå upp i samma upplevelsepoäng.
Bro Hof Slott GC, Castle Course, Stockholm
Stadium Course har bättre hål och är egentligen bättre i alla avseenden utom ett. Det är inte roligt att spela Stadium Course, men det är jättekul att spela Castle Course – trots att det rent designmässigt är en sämre golfbana.
