Måndagens inspelsdag på Augusta National började lida mot sitt slut. Beståndet av Pimento Cheese-mackor började sina och publiken drog sig mot den välfyllda merchandise-butiken.
Då gjorde han entré. Tiger Woods.
Klockan var fem i halv fyra när den fyrfaldige Masters-segraren kilade ut på rangen med ett leende på läpparna och ett par hörlurar av märket Sol Republic (ny sponsor sen januari) runt halsen.
Det morsades på Mike Weir, Darren Clarke och Mark O’Meara.
Det kramades.
Händer omfamnade huvuden.
Mycket kärlek när Woods och O’Meara omfamnade varandra på måndagen. Foto: Christer Höglund
Sen stoppade Woods i lurarna och började slå pitchar och chippar på övningsområdet.
Erkänn att det kanske inte var stället ni hade trott att Woods skulle inleda veckan med tanke på hur det såg ut i januari?
Men 69 slag senare hade inte en enda tendens till yips skymtats. Tvärtom var det en hyfsat övertygande session som genomfördes. Två raka 40-metersslag hålades och det tredje i följd var nära att trilla i det också. Bloggens okulärbesiktning (med kritiskt granskande glasögon på) gav att pitchrörelsen inte såg lika snortajt exakt ut som den brukade göra. Ljudet var möjligen inte riktigt detsamma och rörelsen nån aning stelare.
Därefter körde Woods, fortsatt med nye tränaren Chris Como vid sin sida, ett rätt övertygande rangepass. Mellanjärnen såg väldigt skarpa ut, med en hög draw som ”stock shot”. Med 60-90-meterswedgarna varierades bollflykten och det såg rätt skapligt ut. Drivern något skakigare med ett par enstaka släpp och hookar när Woods försökte trycka på lite extra, men absolut inte värre än vi vant oss vid under perioden 2007-2013.
Speeden i svingen såg definitivt ut att finnas där och slaglängden var uppe och nosade på carrylängder i åtminstone Brooks Koepka-klass, cirka 270 meter.
Rangeinsatsen var inte lika koncentrerat fulländad som vi kunde se för ett par sju, åtta år sen. Snarare var den lös och ledig, med enstaka inslag av briljans.
Sen bar det av till banan och efter att ha spelat de första nio hålen i sällskap med polaren Mark O’Meara räknades Woods score (löst) ihop till tre under par. Det Bloggen såg av Woods spel på första hålet – förvisso en pullad drive ut på nians fairway, sen ett magiskt inspel, sänkt birdieputt och ett par riktigt känsligt slagna övningschippar – gav faktiskt mersmak.
Woods spelade även 10:an och 18:e innan solen gick ner och lämnade banan med gott humör. Några ryggproblem syntes aldrig.
– Det är framsteg. Jag kände att jag behövde ta mitt spel till en nivå där jag kunde konkurrera och vinna tävlingar igen och där är jag äntligen, sa Woods till Golf Channel.
Fortsättningen på den här veckan kan knappast bli mer spännande.
