Välkommen tillbaka – men nu är andra redo

Tiger Woods spelade drömgolf på Augusta National i går.

Svingens alla söndermonterade delar såg till sist ut att ha ramlat på plats, precisionen hittade tillbaka och gnistan var tillbaka i de en gång så intensiva ögonen.

När dessutom puttningen återvände och den nya Nikemalleten rullade i en och annan boll så påbörjade Woods sin vandring uppför Masters ledartavlor och gav en indikation om att han faktiskt har planer på att återkomma till den världselit han lämnade för två år sedan.

Det var med andra ord en efterlängtad dag för Tiger Woods – och för den golfvärld som har känts så fattig i hans frånvaro.

Paradoxen är att det också var samma dag som vi insåg att han inte behövs där på samma sätt längre.

För om ingen annan riktigt har haft modet eller kompetensen att ta över den taktpinne Woods tappat, så har allt fler anmält sitt intresse under de två senaste dagarna på undersköna Augusta National. De goda nyheterna är dessutom att det inte handlar om halvtrötta 45-åringar i alldeles för stora pikétröjor – utan om spelare som verkligen har möjligheten att lyfta det här spelet till en helt ny nivå och locka en ny publik.

Rory McIlroy, 21.
Rickie Fowler, 22.
Jason Day, 23.

Redan när jag såg lottningen och de oerhört smarta beslutet att låta dem spela tillsammans har det vattnats i munnen, men då handlade det mer om att det skulle innebära en möjlighet att få följa tre blivande superstars på ett unikt sätt. Men här är vi nu, halvvägs in i årets första major, och de tre spelarna är tillsammans 23 under par och 1:a, 2:a och 7:a i hela tävlingen. Tillsammans – och sannolikt tack vare varandra – har de charmat livet ur publiken längs banan. Deras golf har varit offensiv, men utan spår av dumdristighet; besluten har varit modiga men väl övervägda och gas och broms har fungerat i den goda symbios som bara karakteriserar riktigt stora spelare.

Dessutom ser de ut att ha förbaskat roligt när de spelar och sånt ska man heller inte underskatta.

Som om inte det räckte har dessutom tre unga och långtslående amigos i form av Quiros, Vegas och Woodland två dagar i följd och bankat drives så det fortfarande är brännskador i några tees där ute. På vissa hål har deras sammanlagda slaglängd närmat sig en kilometer, men vi ska också ha klart för oss att det inte handlar om några övergödda broilers utan närspelstouch utan om killar som faktiskt kan betydligt mer än att bara slå långt och sannolikt har en eller annan major i sig.

Kanske inte redan på söndag.

För det är mycket möjligt att det till sist är Tiger Woods som står där med en grön kavaj över axlarna, när skuggorna blir långa och den ljumma aftonsolen kastar sitt varma ljus över klubbhusets vita fasader.

I så fall välkomnar jag honom gärna tillbaka till toppen, eftersom han fortfarande är oerhört värdefull för spelet.

Men jag är också trygg och övertygad om att golfen faktiskt kommer att klara sig bra utan honom, om han aldrig mer skulle vinna en major.