USA vann, Sverige tolva

Det första som möter besökarna när de kliver in i det pampiga vita klubbhuset på Antalya GC – som faktiskt även fungerar som Finlands honorära konsulat – är Eisenhower Trophy. Den gigantiska pokalen som delas ut till vinnaren i World Amateur Team Championship.
Daniel Jennevret, Robert Karlsson och Pontus Widegren har alla gått förbi trofén.
Närmare guldet än så kom aldrig den blågula trion.
Sverige slutade på tolfte plats med 420 slag totalt (-8) i detta lag-VM som kortades ner från 72 till 54 hål.

USA grundlade segern redan i torsdags och stannade till slut på 404 (-24) och vann med fem slag före Mexiko.
Den största dramatiken utspelades i jakten på den sista medaljen.
Tyskland, som spelade tillsammans med Sverige, kom in på -15. Sydkorea och de regerande mästarna Frankrike hade samma score men var kvar ute på banan. När motståndarna fortfarande spelade gick hela den svartklädda tyska truppen upp på podiet i mediacentret och lät sina fotografer ta bilder som om att de höll en presskonferens efter sitt brons.
Det slutade med att tyskarna, koreanerna och fransmännen alla fick den valören på sina medaljer med 413 (-15).
Kanada och Norge delade sjätteplatsen, fyra slag bakom.

För svenskarna blev söndagen en avslagen historia. De hade ju redan inlett slutronden på lördagseftermiddagen och hunnit mer än halvvägs när de klockan 08.00 på morgonen var tillbaka för att slutföra VM.
Robert Karlsson var +1 efter 13 hål. Därifrån blev det en birdie på 16 och han kom in på par, 71 slag.
Pontus Widegren var +2 efter 12. Det blev visserligen en bogey direkt men sedan avslutade han riktigt snyggt med tre birdies på de fyra sista hålen. Även han noterade 71 slag.
Daniel Jennevret var +2 efter 11. Det blev en bogey samt en birdie på vägen in för 73 (+2).
– Mitt intryck av VM? Jag gillar att spela i ett lag så det har varit fantastiskt kul att vara här. Tråkigt bara att vi i laget inte toppade formen bättre. Det här är ändå en bra erfarenhet att ta med sig, säger Robert Karlsson.

Pontus Widegren skänkte efter ronden ett trepack UCLA-bollar till sin venezulanske spelkamrat Gustavo Leon.
– Det är bra att bollarna kommer till nytta och kan sprida intresset för skolan… För mig personligen har den här veckan varit frustrerande. Det var för dålig form helt enkelt och jag kom inte tillräckligt nära för att göra den mängden birdies som krävs för att vara med i toppen. Jag är otroligt besviken.

Daniel Jennevret summerade veckan så här:
– Vi spelar bra från tee till green, där är vi med varje dag men det är på green det händer och händer det inte där så är vi efter och då blir det ingen topplacering. Så enkelt är det. Sedan känns 54 hål… lite snopet.

På måndagen åker Daniel, Pontus och Robert tillbaka till sina universitet i USA. Karlsson landar i Lynchburg, Virginia och tar studenten i december.
– Den senaste månaden har mitt fokus legat på detta men jag ska sätta mig ner efter VM och kolla igenom mina möjligheter. Antingen blir jag kvar i USA eller så flyttar jag hem till Sverige. Tanken är i alla fall att jag ska bli proffs. Kvalskola finns ju ingenting just då och om jag vill tävla i vinter så handlar det om minitourer borta i USA eller att åka ner till södra Europa i början av nästa år, säger Robert.

Daniel Jennevret åker till Dallas grannstad Fort Worth och Texas Christian University där Sandvikens stolthet tränar i Ben Hogans allé på Colonial Country Club.
– Jag har ganska mycket i skolan men klarar jag av det så tar jag studenten i maj, annars måste jag gå en sommarskola och blir kanske inte klar förrän i slutet av juni 2013. Är jag i form och allt känns bra så satsar jag på kvalet nästa höst, säger Daniel.

Pontus Widegren har den längsta flygresan, han ska till Kalifornien men kan ta en direktlinje mellan Istanbul och hemmet i LA där han blir klar med plugget vid UCLA i juni.
Sedan blir stockholmaren proffs.
– Till att börja med vill jag tillbaka till Europa. Efter att ha bott i Los Angeles i snart fyra år så känner jag mig inte tillräckligt bekväm med livet som jag kommer att ha där som minitourspelare. Då tror jag att det passar bättre att bo hemma där det är närmare till min tränare.

Jesse Karlsson har tjänstgjort som Sveriges kapten under VM-veckan.
Här är hans snabbanalys:
– Vi är så klart absolut inte nöjda. Det såg väldigt bra ut i EM där både Daniel och Pontus var med och högg men det är bara att konstatera att vi har varit i för dålig form. Vi har inte slagit tillräckligt många bra slag mot pinnen och när vi väl har gjort det så har puttningen inte fungerat. Generellt sätt har det varit lite passivt. Det måste vi analysera djupare och se om det kanske är så att jag och Rickard (Lindberg, landslagscoachen) inte har lyckat få fram tillräckligt mycket aggressivitet hos killarna. Det här var spelarnas sista VM och de ville verkligen vara med och hugga på en medalj. Kanske blev det en extra press? I så fall är det samtidigt vår uppgift att ta bort den pressen.

Daniel, Pontus och Robert ska så småningom ut i proffslivet – hur kommer det att gå?
– Golfmässigt finns alla förutsättningar i världen för att lyckas – personlighetsmässigt definitivt. Det här är tre fantastiska killar. Ett bättre lag, team, gäng kan man inte önska sig. Landslagets kortsiktiga mål är att prestera på mästerskap, det långsiktiga är att skola för touren så att de är redo när de väl kommer ut. Spelarna är rätt curlade i amatörvärlden, de blir omhändertagna och behöver inte ens boka flygbiljetter själva eftersom vi fixar allt, men så över en natt ska de stå där på egna ben. Det är ett ganska stort steg. Golfspelet är kanske den lilla delen i den övergången. Visst, banorna är tuffare men det är så mycket annat runtomkring som måste funka. Ute på touren finns dock Rickard och jag själv ibland som en länk där vi följer upp spelarna.

Pontus Widegren var den ende av samtliga 216 deltagare i årets VM som hade en medalj sedan tidigare (brons i Australien 2008).
I Turkiet tog han farväl av landslaget.
Vad vill du förmedla för budskap till nästa generation svenska VM-spelare?
– Du representerar lite mer den här veckan än i vanliga fall. Jag, Daniel och Robert spelar på college och är därför vana att inte bara spela för oss själva utan även för skolan. Det är en faktor. Jag har spelat så mycket i landslaget och i sådana här sammanhang och för mig är det ingenting nytt men det är ändå en faktor som spelar in. Det blir mer press. Inte så att man står och skakar på första tee och tycker att det är obehagligt. Tvärtom, det är fantastiskt kul och man växer med uppgiften och det är en bra press eftersom det gör en bättre och man vill nå högst upp. Jag har haft den här tröjan på mig i åtta år och kommer att sakna landslaget.