Det sägs att en bra caddie, med koll på avstånd, linjer och klubbor, kan innebära ett slag per rond.
Exakt vad Anders Timell gör vet jag inte.
Men han har en tröja med blå och gröna elefanter och i vissa lägen ser det ut som att bagen bär honom snarare än tvärtom.
Och han håller Richard S Johnson på glatt humör.
Just det kan vara den så påtagliga skillnaden mellan att bli den som skriver ett vackert stycke svensk golfhistoria på söndag eftermiddag, eller bara sluta som ännu en uppskattad andrapristagare.
Nu kommer några av er givetvis att kasta er över tangenterna och skrika att radiorösten/hovmästaren/krönikören/levnadskonstnären inte har ett smack med att göra med Johnsons framfart ute på Bro Hof.
Men då har ni fel, och det är Johnson själv som säger det.
Det är givetvis Stanley som rullar i alla birdies, fixar up and downs från botten av picknickkorgar, ryggsäckar och kaffetermosar och när jag kollade senast hade inte Anders Timell sänkt en enda putt den här dagen heller.
Däremot ger han Österåkers finest de bästa förutsättningarna att göra det.
Genom sitt avslappnade, uppmuntrande och avväpnande sätt att vara – och en glädjespridare ska aldrig underskattas i det här spelet som annars är så tyngt av allvar.
Det var också vad Johnson själv tänkte när han ringde upp kompisen Timell för någon vecka sedan och ställde frågan, eftersom han kände att spelet verkligen fanns där men att han behövde göra något annorlunda. Han var förstås redan då medveten om att det också skulle innebära att ronderna på Bro Hof knappast skulle bli några andra lika i hans karriär (även om han kanske inte just kalkylerade med de blågröna elefanterna) och att hans sidekick själv skulle ta över en stor del av showen.
För så har det verkligen blivit.
Johnson och Timell lullar runt som om det spelade en 50-kronorsnassau en torsdag på hemmaklubben. Det munhuggs, gastas och tjoas över repen och den långhårige caddien meddelar gärna alla som runt omkring att han är tio under par i Nordea Scandinavian Masters och tänker spela ledarboll med KJ Choi på söndagen.
Eller att Johnson får putten efter att ha chippat upp den till någon decimeter.
Allt det här gör att 33-åringen från Åkersberga har en massa annat att fundera över och inte får den minsta möjlighet att gå omkring i tystnad och grubbla över sakernas tillstånd där ute – och på så sätt agerar mer avspänt än vanligt.
Jag har svårt att se att den här typen av samarbete skulle kunna fungera över en hel säsong och om de försökte tror jag att Stanley hade stoppat fetvadd i öronen lagom till den tredje tävlingsveckan, för det finns sannolikt att det finns en gräns för hur mycket Anders Timell som går att ta in.
Nu är det viktigt att den oerfarne caddien fortsätter att göra exakt samma sak också under finalronden och inte låter stundens allvar påverka honom, för i så fall kommer det att ha inverkan på Richard Johnson också.
Hur som helst är det peggat för en fantastiskt rolig söndag i nystarten av Scandinavian Masters.
Johnson vs Choi som dagens sista boll är förstås en höjdare, men i raden av utmanare och tänkbara vinnare finns också namn som Oosthuizen och Molinari och förhoppningsvis är spänningen vid liv när de sista tre bollarna kommer in i Segerns Dal.
Redan under lördagen fick vi se den häftiga effekten av att ha den briljanta konstruktionen med de två avslutningshålen inför allas ögon och spelarna har onekligen möjlighet att påverka varandra med sina prestationer.
Förträffligheten med det dramatiska 17:e är redan avhandlat.
Nu önskar vi bara att det 18:e sattes upp som ett 300 meter långt och drivbart par 4 också, eftersom den typen av hål skulle vara betydligt mer underhållande än det rutinpar som det nu spelas som för de flesta spelarna?
Om inte på söndagen, så kanske till 2011?
