”Underbart att vara här”

Ett år har snart passerat.
Henrik Stensons avslutningsrond under 2009 års Players Championship är dock redan ett klassiskt ögonblick inom den svenska herrgolfens historia. Den kliniskt bogeyfria uppvisningen på 66 slag där Stenson metodiskt hängde av resten av fältet på vägen mot segern kommer sent att glömmas.
Allra minst av huvudrollsinnehavaren själv.

– Det känns underbart att vara tillbaka här. Man blir någon centimeter längre när man ser svenska flaggan vaja där nere nu. Samma gäller att se mitt namn finns nu bland mästarna från tidigare generationer eller på affischer och biljetter, säger Henrik Stenson till Svensk Golf.
 
Henrik Stensons passionerade förhållande till Pete Dyes demoniska skapelse inleddes visserligen några år innan hans första varv på TPC Sawgrass Players Course – som avverkades 2006. Under en helg i fjällen i början av 2000-talet föll han handlöst för banan när den flimrade förbi i TV-soffan.

– Den verkade bara så otroligt läcker. Jag har gillat banan skarpt sedan jag spelade den för första gången. Historien, de välkända avslutningshålen och att det är en riktigt bra layout bidrar till den speciella känslan som uppstår hos mig när jag är här.

Passar bra från tee
Layoutens väl avvägda balans av strategiska och bestraffande element är också något som faller Henrik fullt i smaken ur ett speltekniskt perspektiv.

–  Det jag främst gillar är det klassiska risk and reward-konceptet. Man ser tydligt vad som behöver göras och vilka chanser man kan ta. Rent spelmässigt passar den väldigt bra från tee för mig, där jag köra mycket med spoon. Jag hamnar ändå på samma platser som många gör med drivern men tar inte samma risker att gå för långt och hamna i trubbel. Bollen landar tillräckligt långt fram utan att jag behöver tampas med de riktigt smala landningsytorna längre fram.

När vi pratas vid har Henrik bara hunnit beta av ett halvt inspelsvarv.  Han ser dock inga extremt distinkta skillnader i hur banan satts upp – jämfört med förra årets upplaga av The Players Championship.

– Det har varit en kall vinter i Florida. Växtligheten i ruffen är därför lite gles.  Greenerna rullar riktigt snabbt och jämnt, men är ganska mjuka. När jag spelade in igår kunde man flyga in bollen med längre slag och nita direkt – och det är man inte van vid innan här. Tävlingsledningen räknar dock med att de är hårdare när vi kör igång. 

Bitarna faller på plats
Det kan bero på de goda vibrationerna uppe i Jacksonville, eller bara de senaste dagarnas pass med tränaren Pete Cowen. För Stensons del känns det i alla fall som att den säsong som hittills bjudit på två åttondeplatser som bästa notering slutligen kan vara på väg att vända.

– Spelet känns bättre än vad det gjort tidigare under året. Det börjar gå åt rätt håll. Puttningen var halvhyfsad också. Bitarna faller på plats överlag. Plockar man bollen bra så kommer även pitchningen och bunkerslagen. För allting hänger ihop på ett eller annat sätt. Känslan är i alla fall att jag har lite bättre koll på vad jag håller på med nu.

Okej, om vi blickar tillbaka mot förra årets avslutningsrond – som Ian Poulter kort och gott kallade ”en obegriplig insats”. Hur betygsätter du själv varvet, med ett knappt års distans till det hela under bältet?
–  Den får helt klart fem av fem möjliga. Det är givetvis en av de bästa jag någonsin spelat – sett till förutsättningarna, förhållandena och banan är det svårt att göra en bättre insats. Det var några riktigt bra slag där – bland annat en bra träfemma till green på framkant på nian samt en pitchingwedge som jag slog upp till två fot från hålet på 15.