”Tronskiftet sker nu”

Bådas ögon utstrålade stor besvikelse.

Torsdagen på Atlanta Athletic Club hade inte utvecklat sig som förväntat. Och förväntningarna var höga – allt annat än ett segertal på söndag vore en chans till spillo.

Skillnaden, när de stod inför nyfikna journalister för att förklara vad som hänt, var att den enas blick förmedlade en känsla av fullständig vilsenhet. Den andra lät både båda vilja och energi sippra ut bakom den besvikna fasaden.

Under lejonparten av sitt liv har Tiger Woods varit bäst. Till och med oövervinnlig – både i sina egna och alla andras ögon.

Mätt i tid var det inte länge sen. Två, möjligen tre år beroende på hur man mäter. Men sen dess har mycket hänt. Och den spelare som förut förtrollade oss med sin oändliga skicklighet och fullkomligt extrema vilja att vinna går inte längre att känna igen.

Det känns otänkbart, men nu är Tiger bara en av 156 deltagare. Inget mer. Kanske mindre.

Vi som har sett honom under storhetstiden har svårt att släppa hoppet om att det bara är en tidsfråga innan han är tillbaka. Och det hoppet väcktes definitivt denna torsdag.

Alla slag utom ett under uppvärmningen slogs till precis önskat avstånd. Fullständigt kontrollerat, precis som det brukade vara.

Det blev också en birdie på första hålet – banans tionde. Par på andra.

På tredje hålet slungades sen en duktigt sned drive som en köttig smocka rakt in i magen på våra försiktigt uppskruvade förhoppningar. Då löste Woods situationen som han hade gjort för tre, fem, sju, nio, elva och tretton år sen.

Från klistrig Bermudaruff mellan tallarna till höger om tolfte hålets fairway laddade Woods bössan, tog det säkra för det osäkra och satsade på att nå green med sitt andraslag på parfemman.

Ett synnerligen känsligt bunkerslag senare var dagens andra birdie i hamn.

När birdie nummer tre också antecknats i protokollet två hål senare – ja, då kunde vi inte låta bli att tro att han hittat hem på riktigt.

Det trodde han själv också.

Tretton hål senare hade våra och Woods förhoppningar inte bara skjutits ner med skarpladdade missiler, de hade packats ner, förseglats och sänkts i ett vatten långt djupare än den pöl som välkomnade Woods pushade utslag på 15:e hålet.

Även om Woods bara mötte media i fem minuter efter ronden så sa han mer än under någon av de tusentals halvtimmeslånga presskonferenser han suttit med på de senaste tio åren.

Han var frustrerad över att han inte slår de slag han brukade göra. Han vill – sannolikt inte riktigt lika mycket som förut – men kan inte.

Och när det inte funkade släppte han greppet och lät rundan glida ur händerna på honom – utan att kämpa. Något han alltid brukade göra förut, oavsett situation.

Det syntes att spelaren som aldrig tvivlade på sig själv ens en nanosekund nu var helt vilsen inuti.

Den vilja, glöd och skicklighet som tidigare bodde i Woods gick istället att finna hos Rory McIlroy.

På sitt tredje hål försökte den unge nordirländaren forcera en tall, åtminstone roten. Anledningen: han såg en möjlighet att spara ett slag.

Till Rorys oförställda förvåning var trädet starkare och sabbade 22-åringens handled. Resten av varvet fick mer eller mindre spelas med en hand – den högra handleden gick inte längre att rotera.

Men fortsätta gjorde han. Varför?

”Det är årets sista major. Jag har sju månader kvar till Masters”

Ett resonemang vi för ett par år sen hade förväntat oss att höra från Tiger – Rorys stora barndomsidol.

Under de tre hål Rory använde båda händer gick han ett över par. De femton som spelades med en hand avklarades på ett under par.

Han gjorde par från angränsande håls fairway och birdies från pot holes i skogen. Sannolikt log Seve brett från himlen.

Men trots att hans parrond under omständigheterna var en bedrift av stora mått – den första och bästa liknelsen som dyker upp är Tigers ronder med sargat knä i US Open 2008 – blickade han besviket mot ledartavlan bredvid artonde green och såg Strickers 63:a.

Sannolikt tänkte han i banor av att han själv också borde och kunda ha skjutit en liknande score, hade han bara haft två friska händer.

När han kommit i mål applåderade publiken varmt och ropade uppmuntrande ”rååååreeeyyh”, men huvudpersonen borrade blicken djupt ner i backen medan han med bestämda kliv gick för att signera scorekortet.

Det var som att han skämdes. Över att inte ha presterat bättre.

Innan han åkte till sjukhuset för att få handleden röntgad svarade han på pressens frågor. När frågan om han skulle spela imorgon dök upp kunde den besvikna fasaden inte längre hålla tillbaka den omättliga vilja att vara med, med en chans att vinna på söndag.

”Det är en mycket viktig tävling och jag är fortfarande med i jakten” var hans ord.

Ögonen sa så fruktansvärt mycket mer.