Vad var det egentligen vi såg under Tiger Woods två varv i Phoenix Open?
Den åksjukt krängande kavalkaden av fruktansvärt fumliga chippar, obekväma bump-and-run-försök, obeslutsamma pitchar samt ett och annat toppat bunkerslag har redan analyserats sönder och samman.
Och ja. Redan sedan den tveksamma insatsen runt greenerna i december månads Hero World Challenge har allt fler röster pratat om yips.
Den otäcka och okontrollerbara lilla nervryckningen som plötsligt kan sätta sig totalt på tvären i ett mer eller mindre fulländat motoriskt rörelsemönster.
Vad som är bakgrunden till att detta drabbar en spelare är högst varierande.
I störtfloden av analyser som sköljt över oss efter Tigers säsongsdebut nämns allt ifrån övercoachning till bristande arbetsmoral i träningen.
Woods egen förklaring? Att det uppstått mentala blockeringar, men att problemet bottnar i det pågående skiftet mellan två olika rörelsemönster. Han säger sig enkelt förklarat ha svårt att hitta botten i svingen efter att han börjat gå från de senaste Sean Foley-årens brantare rörelse till den aningen flackare resa mot bollen som Tiger och svingkonsulten (Woods egen benämning…) Chris Como nu eftersträvar.
Golfskolans Henrik ”Hempa” Lundqvist är något av en svensk tränarauktoritet när det gäller närspel. För honom är det inte främmande att Tigers arbete med att lägga om den fulla svingen skapat problem i närspelet.
– Foley har lägsta punkten längre fram i svingen än vad Como har. Tränar man mycket långt spel med en flackare infallsvinkel och med den lägsta punkten längre bak är det lätt att det blir lite tjockt och att man träffar lite för tidigt.
Direkt efter det första inspelsvarvet vid Phoenix Open redogjorde Tiger för att han slagit tusentals chippar under ledigheten efter Hero World Challenge. Något som talar för att de olycksaliga tendenserna möjligen dämpades under denna period för att sedan slå tillbaka med full kraft under Woods andra tävlingsstart sedan ryggoperationen.
– Ju längre bak den lägsta punkten är i svingen så kommer radien mellan lägsta punkten och svingen att bli större. Då slår han ut med sina händer för att kompensera för det, vilket resulterar i att han bottnar ur för tidigt. Förut hade han lite mer lag, vinkel mellan handled och skaft, och kunde komma in flackare mot bollen på ett brantare plan. Nu har han ett svingplan som är flackare och är samtidigt brantare i sin attackvinkel mot bollen. Det sätter sig väldigt, väldigt fort i huvudet. Det räcker med några stycken i pressade lägen, där han känner att han inte kan använda bouncen på klubban.
Vilket etikett vi än väljer att sätta på problemen står det klart att Tiger hårdnackat väljer att attackera det med ren mängdträning vid övningsgreenen – varvat med testande skarpa repetitioner på tävlingsbanorna (närmast på Torrey Pines under denna vecka och sedan i mars månads Honda Classic).
För en medelgolfare som däremot är hundra procent säker på att man drabbats av wedgeyips är detta dock inte den rakaste vägen för att komma på rätt spår igen.
– Gör många svingar med högerhanden, gärna kortare. Helst med sandwedgen. Sätt bollen framför mitten av bröstet, så bollen är lite framför av stansen. Öppna upp bröstet och jobba sedan med bröstet och högerhanden tillsammans, och rotera igenom vänster i svingen, säger Henrik Lundqvist.
